Den som lever får se

Sov gott Sebastian

2011-12-28T13:40:00.000-08:00

Jag älskar blicken på det här kortet, total tillit.

1/8 1996 - 28/12 2011

Älskade Lilleman, aldrig hade man väl kunnat ana under alla matglada år att du skulle kunna bli så mager så fort och dramatiskt. När du vägde 7,75 kilo och blev satt på sträng diet hade jag aldrig kunnat föreställa mig att du skulle dö 3,27 kilo lätt efter att blivit trugad mat i månader och tvångsmatad grädde sista veckorna.

I oktober vägde du som tidigare nämnts alldeles perfekt och var i fin form, 4,7 kilo. De förhöjda värdena som de upptäckte då var tecken på de tumörer som troligen satt i grovtarmen och stoppade all funktion. De 15 milliliter grädde jag gav dig vid ett-tiden i natt kom upp helt osmälta när du fick sömnmedlet hos veterinären, mer än tolv timmar senare. Om magen fungerat hade det inte varit möjligt.

Månntro det är nån mat kvar i påsen?

Min Lilleman, Sebbeman, som var så otroligt liten när jag hittade dig i Lill-Jansskogen under en ormbunke, en månad gammal med silverpäls och ljusblå ögon.

Jag kommer att sakna ditt eviga tjat om mat, attackhoppen från bokhyllan ner på sängen, värmen i fotändan och i knät, tyngden på mina armar vid tangentbordet. Jag kommer aldrig mer att pussa den där breda trygga pannan och höra ditt dova nöjda spinnande, men det lever i mitt minne.

Sebastians huvudintressen har i hela hans liv varit mat och gos. Detta medförde att han blev ganska lydig, och i många avseenden betedde sig som en golden retriever eller så. Han kom på inkallning, kunde sitta ner på kommando, och när han satt ner satte han även Suvi ner, genom att lägga en tass på hennes rygg. Han lärde sig "sitt", hon lärde sig att bli satt ner.

Suvi och Sebastian var alltid ett radarpar. Han har tagit hand om, uppfostrat, älskat och lekt med henne ända sen hon var liten kattunge, och jag är så glad att han haft henne, för han har alltid varit lekfarbror och trygghetspunkt åt alla jourkattungar genom åren, och själv haft ett så otroligt stort behov av att vara nära.

Suvi utnyttjade honom grovt de senare åren då jag gav dem mat på olika sätt som krävde lite arbete och hjärnaktivitet för att de skulle få jobba för maten och inte kunna hetsäta. Hon ansåg helt enkelt att han skulle göra jobbet så åt hon.

Å andra sidan utnyttjade han henne på andra sätt. Hon tvättade honom på alla ställen han inte kände för och halvsov sig igenom hans aktiviteter på behörigt avstånd från hennes kropp, bortsett från ett stadigt tag i nackskinnet. Men att de två stod varann verkligt nära var det aldrig något tvivel om. Hon var hans lilla troféfru och höll honom ung ända tills i höstas.

Samtidig dubbelmassage och gos.

Sköna drömmar min prins, min silverprins af Lill-Janskogen, min vildkatt som avskydde att vara utomhus och inte kunde jaga möss.

Som hellre gick hem till mammas grannar på landet och satt och tjatade om mat i deras kök när han inte fick hemma.

Den store Zebulon som en gång fångade en självmordsbenägen svala när den gjorde kamikazebombningar inom hoppavstånd men också blivit sittande utanför en buske dit hans stulna mus försvunnit och väntat på att den skulle komma tillbaka.

Du är älskad och saknad.

Stor Sebastian och liten Suvi.

Sebastian

2011-12-19T07:56:00.000-08:00

Sebastian har alltid fungerat mest som en dammsugare när det gäller mat, och tjatat om mat större delen av sin vakna tid. När han inte velat gosa, då. Som mest vägde han 7,75 kilo och är helt klart mer lagd åt det överviktiga hållet snarare än undervikt. Han har alltid hetsätit, kräkts och sedan ätit upp det igen. Men jag har alltid fått höra att det "blir så ibland".

Som tidigare rapporterats har Sebastian tappat rätt mycket vikt under en månads tid. Från 4,8 kilo i november till 3,8 i december, då vi följde upp lite blodprover. Jag har märkt att han tappat vikt, och försökt få honom att äta mer. Han bör väga mellan 4,5 och 5 kilo eftersom han är en stor katt.

Jag hade också märkt att han spiller mycket mat, efter att ha tuggat sönder den i mindre bitar tappar han den, ger upp och går därifrån. Därför lät jag honom gå över till burkmat, något som varit en lyxvara i många år för mina katter. Då gick det ner lite mer i alla fall.

För två veckor sen åkte vi till Roslagstull för att följa upp blodproverna från Strömsholm och för att undersöka hans dramatiska viktminskning. Veterinären tog prov för att kontrollera sköldkörteln, tittade på tänderna och gav mig lite antibiotika för hans förhöjda vita blodkroppar.

Hans njurvärden var bra, vita blodkroppar som sagt förhöjda, och inga tecken på sköldkörtelproblem. Och tänderna var hela.

I torsdags vägde jag honom på min hemmavåg efter att han haft fri tillgång på burkmat över natten och jag reagerat på att han var så tyst och håglös. Då visade min våg 3,4 kilo och jag började oroa mig för att han skulle svälta ihjäl. Han såg ut som ett lurvigt skelett, till och med ansiktet var smalt och han var väldigt stillsam. Det var då jag tog honom till Bagarmossens djursjukhus. 400 gram på en vecka och 1,4 på en månad är alarmerande.

De lade in honom, gav honom dropp eftersom han var uttorkad, tog mera prover, och gjorde ultraljud. Han har förtjockad tjocktarm, som tydligen inte ligger still utan ibland trycker på hans magsäck, och detta gör det svårt för honom att äta och orsakar kräkningar ibland. De tog cellprov på tarmen också, för det kan vara tumörvävnad inblandad.

Han ska ha två sorters medicin med två timmars mellanrum var tolfte timme, och inte i samband med mat, tämligen kladdigt och tidskrävande. Dessutom är han inte ett dugg samarbetsvillig. Kan iofs bero på att medicinen har karamellsmak.

Om han har tumörer, då vet jag ärligt talat inte om jag går vidare. Han är femton år trots allt och jag vet ju hur jobbigt det är med cancerbehandling. Dessutom känns det troligt att jag avlivar bägge katterna samtidigt i så fall, eftersom Suvi går på kortison för att hon slickar sönder sin mage, och det är inte heller något man låter katten gå på en längre tid. Hennes kur tar slut i januari, och jag håller på att trappa ner den nu. Hon ska få en tablett varannan dag, och i slutet av den andra dagen slickar hon sig igen, så det är ingen förändring.

Uppenbarligen är det inte bara en beteendestörning, något besvärar henne verkligen och jag kommer inte tillrätta med det. Dessutom är hon oerhört knuten till Sebastian. Bara den enda kvällen hon var själv hemma gick hon omkring och kallade i timmar, tills hon till slut slog sig till ro, i min armhåla som vanligt. Det är bra besvärligt att läsa eller sova när en katt envisas med att ta platsen ens arm normalt sett skulle ha och man själv ska ligga och hålla om henne. Men hemskt sött. Dessutom kan hon spinna nästan som en riktig katt nu och slickas bara om man kliar henne på rumpan.

Sen Sebastian kom hem igen är han mycket mer sig själv, glädjande nog. Kommer och gosar, håller monologer om hur hungrig han är - även om det inte går ner så mycket i själva verket - och vill helst smaka på allt alla andra äter. Men han sover inte tillsammans med Suvi och sällan i min säng, utan helst uppe på bokhyllan i sängskåpet. Någon av de närmaste dagarna ska jag få provsvaren från Bagarmossen så får vi se hur det blir.

Höstrapport

2011-12-09T06:16:00.001-08:00

Det var ett tag sen jag skrev nu. Inte för att det har varit några våldsamma proteststormar i kommentarsfältet, men väl i mitt sinne för det passande. Dålig blogg som inte uppdateras osv. Så då får jag försöka råda bot på det och fläska i med dubbelt så många inlägg i december, eller så. :) Ja, eller hur...

Sebastian på lekplattan. Notera bakbensställningen.

Inte för att det har hänt något särskilt. Samma gamla vardagslunk i stort sett förutom att en kompis blivit gravid och jag blivit utsedd till hedersmoster, vilket ska bli hemskt roligt och utmanande. Mina andra syskonbarn har ju dels vuxit till sig en hel del och dels är bosatta på lite avstånd, så en liten bebis alldeles i närheten kommer bli roligt. :)

Personligt har jag börjat förbereda mig så smått för jul vilket bland annat tyvärr innebär införskaffande av mer smärtstillande då mina reserver börjar ta slut och jag kommit in i en dålig period. Det är också en orsak till att november varit bloggfattigt.

I oktober tog vi Mika och Sebastian på seniorkoll på Strömsholm, med beskedet att Sebastian hade aningen förhöjda njurvärden, perfekt vikt och Mika fick lite hostmedicin att inhalera. Som en astmatiker. Mika har starka synpunkter på detta och protesterar livligt vid varje inhalering, trots att de avslutas med en godisbit.

Ett par veckor senare tog jag Suvi till veterinären för hennes sönderslickade mage, hon fick medicin som intages flitigt och faktiskt ger effekt. Då vägde hon 10 gram mindre än Sebastians 4.81 kilo, men trots att det betyder att han vägde perfekt borde det vara ett kilo mindre av henne. Han var bara med som lugnande sällskap, Suvi gillar inte att fara omkring ensam.

Magi tycker inte om kameror som stirrar på henne.

Det visade sig också att Magi hade en tumör på ena benet samt en avbruten tand, och tid bokades för att åtgärda detta. Tumören var godartad men skulle lämnad orörd spräcka skinnet, och dessutom slickade hon redan på den.
Det var lite mäster skräddare över Magis skadade tand för övrigt. Det bidde sju tandutdragningar eftersom hon reagerade med smärta vid undersökning till och med nersövd.

Mycket bättre att gosa lite med matte.

Efter operationen är Magi väldigt mycket gladare, så de där tänderna var nog ganska jobbiga. Hon har dessutom kommit ner till sin idealvikt, nämligen 21,6 kilo, och har aldrig mått bättre, fullt med muskler och glädje. Tyvärr betyder det här med tänderna att hon inte får tugga ben i fortsättningen. Ja, vissa typer av ben, vi har fått anpassa sortimentet lite.

Leo är typ samma höjd som bollen när han står på alla fyra.

På morgnarna brukar Magi alltid vara först ut i hallen för att hälsa på dagens hundar. Utom de senaste veckorna, då hon börjat sova i sängen med mig, Mika och en eller båda katterna. De morgnarna har hons alls ingen lust att springa ut i hallen, utan det får jag göra själv. Jag tror det tyder på belåtenhet med tillvaron.

I november har Mika löpt, till Leos stora förtjusning. Leo är Mikas pojkvän; 11 år yngre, 3 kilo mot hennes 30 och en aning kortare i rocken. Mika går alltid upp tre kilo innan löp, så hon har att ta av sen när hon börjar sin bantningskur några veckor senare. Resten av året väger hon stadigt runt 27 kilo, peppar peppar.


Leo och Tosca gullar lite.

Eftersom Leo inte ens når upp att göra nåt annat än rida på Mikas hälar, och Mika aldrig i livet skulle lägga sig ner för en karl, låter vi dem hållas, och det är den tiden på året Leo är absolut lättast att hålla koll på. Han är aldrig mer än någon meter från Mika, och skulle han vända blicken någon annanstans kommer hon genast och puffar milt på honom för att få hans uppmärksamhet igen. Han är den enda hanhund hon faktiskt släpper i närheten hela löpet, även dagarna efteråt, fast hon sätter sig ner, nästan på hans huvud, när han blir för intensiv.

Föreställ er den lilla krabaten här i stället för den blågula bollen på fotot ovan så får ni en idé om proportionerna i sammanhanget.
Tosca ser som vanligt bara bedårande ut.

Ja, och givetvis, så fort någonting är perfekt, vad gör Murphy då? Åtgärdar, givetvis.

Jag var hos veterinären igår, med en Sebastian som inte äter mer än ett par tuggor torrfoder, spiller när han äter, är dålig i magen, och lugnare än vanligt. Tänk er en Sebastian som lämnar mat! Det hade jag aldrig kunnat förställa mig, ärligt talat. Men igår vägde han 3.8 kilo, vilket alltså är 1 tappat kilo på en dryg månad, och mager som ett staket över ryggen. Veterinären tog lite blodprover och tittade på hans tänder. Egentligen misstänks sköldkörteln vara boven i dramat, särskilt som alla tänder ser perfekta ut, men eftersom Lilleman obehindrat äter burkmat, och med de ovannämnda besvären, så får vi nog göra en tandröntgen om matproblemet kvarstår - oavsett sköldkörtelns vara eller inte vara.

Om jag inte skaffar husdjur när de nuvarande gått hädan lär jag bli rik på bara några år... Det är förbannat dyrt med veterinärer.

TGIF ;)

2011-10-28T05:33:00.000-07:00

Nova, Izzy och Mika

En ytterst händelserik fredag fast den knappt har börjat. Vi gick till rasthagen där två unga schäferhanar just gått in. Det var inte helt lugnt och sansat om vi säger så. Magi och Smart sa ifrån bra, men Doris blev rädd och sprang till Anna. Leo var jätteduktig och karlakarl, imponerande för en knatte på något kilo med attityd som en rottweiler. En av Jennys hundar blev stressad och tog ut det på Izzy som blev rädd. Vi bestämde oss för att gå runt växthusen istället.

Smart

När vi gått ut börjar plötsligt den yngste schäfern skrika gällt som ett billarm i flera minuter, så Anna lämnade över sina hundar och gick in för att fråga om vi kunde hjälpa till. Magi passade på att försvinna in i buskarna och Izzy klistrade fast sig vid rasthagens stängsel efersom matte var innanför. Det visade sig att valpen sprungit rätt in i bänken, men haltade inte, var bara chockad, och vem kan klandra honom. Hoppas hans rygg höll.

Jenny gick hem och Anna och jag fortsatte runt växthusen. När vi kommit till dagiset mötte vi en dam som tappat bort en liten vit hund som heter Rasmus och letat efter honom i 20 minuter. Eftersom jag är alltför bekant med detta problem tog jag hennes nummer och så gick vi för att leta efter honom åt ena hållet och hon gick åt andra hållet. Innan vi kommit 100 meter ropade ett annat hundgäng framför oss och frågade om vi tappat bort en liten vit hund. Han hade tydligen slagit följe med dem ett tag. Så jag ringde matte och vi kopplade den lille busen och gick tillbaka.

Efter detta intermezzo gick vi till ängen för att låta hundarna busa av sig. Ingen var intresserad utan vi hade en flock full av grävlingar och får. På vägen hem hittade några av hundarna ett intressant träd. Intressant såtillvida att någon haft toalett bakom det. Äckelhundar! Det upphör aldrig att förvåna mig hur människor kan vara förtänksamma nog att ha med toapapper åt sig, men hänsynslösa nog att inte plocka upp efter sig. Det är ännu äckligare enligt min åsikt.

Nova och Tosca

Nu väntar jag på att Extreme Home Makeover ska börja och sedan tillbringar jag eftermiddagen med teve och datorn, med sovande hundar omkring mig. Precis som vanligt.

Promenader och renovering

2011-10-20T08:37:00.000-07:00

Från vänster till höger: Smart, Magi, Nova, Doris, Tosca med Anna, Izzy, och Mika och Fannie nästan dolda.

Hela hösten har jag och min kompis Anna promenerat hundar tillsammans. Hon med sina två, och sin mammas sheltie Simba, jag med mina hundar och daghundar. De flesta dagar är vi ute runt två timmar över stock och sten. Annas pojkvän Oskar var med på våra långpromenader ett par gånger och fotograferade. Jag älskar känslan i dem - alla nöjda, avslappnade hundar. Varje gång jag tittar på bilderna ler jag.

Dessvärre blir det inget Alton Towers den här gången, utan en lägenhetsrenovering. När den blir och hur jag gör med katterna och hundarna den perioden har jag inget svar på just nu, eventuellt är vi hemma hos Anna mer eller så. Renoveringen är verkligen välbehövlig - i vardagsrummet och sovrummet var tapeterna gamla och slitna redan när jag flyttade in för elva år sen. Men när de två rummen blir renoverade finns det inte mycket plats för mig och djuren, och hantverkare och jag inte riktigt har samma dygnsrytm. ;)

Tosca i fokus.

Doris i fokus.

Mika i skogen, med jätteglad svans.

Anna med Fannie och Izzy, jag på min lådcykel från www.trampa.nu med Mika i lådan och Smart, Leo, Nova och Magi bredvid.

Fest och pest

2011-09-14T12:56:00.000-07:00

I måndags firade vi födelsedagar. Moster och syster har fyllt under augusti och vi samlades på en trevlig restaurang - Helenes Bar - för att fira, umgås och uppdatera. Det är verkligen guldkornen i tillvaron. De fantastiska syskonbarnens prestationer, mosters fastighetsaffärer, systrar med makar osv. Och maten var vansinnigt god och väldigt riklig. Rent allmänt kan man säga att en förrätt duger gott som huvudrätt, och att båda serveras på uppläggningsfat.

Vi pratade mycket om svamp, svampplockning genom tiderna och den här hösten specifikt, olika recept och tillbehör. Och nu är jag så sugen på svamp att jag knappt kan kontrollera mig. Och älgstek. Himla tur att vi planerade svampjakter framöver.

En annan rolig sak den här hösten är att jag och en kompis planerar att åka till Alton Towers. De har halloweenspecial, och jag gillar verkligen halloween. Jag har varit på Alton Towers en gång förut och det var en otroligt minnesvärd upplevelse som jag gärna vill göra om. Nu blir det äntligen av.

Att hösten också innebär virusorgier på dagis, skolor och arbetsplatser är välkänt. Att det händer även i naturen är kanske inte en lika etablerad sanning. jag kan inte säga om det är virus från hund till hund eller från sånt de hittar utomhus men faktum är att de sista fem dagarna har tre hundar av sex varit klart dåliga i magen. Och det är slitigt även för hundägare och dagmattar, för stackarna måste ju ut. Varannan timme hela natten om så är - och så är det. Själv mår jag tack och lov bra. Ta i trä. :D

Magi på sandstrand i somras, men ser lite sliten ut.

Fantastiska hundar

2011-09-03T08:43:00.000-07:00

Taget vid Ales Stenar en riktigt regnig dag när Mika var ovanligt skällig.

Ibland tycker jag, helt spontant och helt opartiskt såklart, att mina hundar är helt fantastiska.
Vi hade promenerat i sakta mak runt ängen, sniffat på hundrasjutton grässtrån, gjort vad vi skulle och var på väg hem då vi träffade en pytteyorkie med familj.

Det visade sig att yorkien var 6 månader, väldigt bjäfsig och väldigt ängslig, och det var lilla matte med sällskap också. Jag sa att om hon skällde för att hon var ängslig så hjälper det inte att skälla på henne. Mina hundar är snälla med valpar, det kommer inte att hända något, det kan jag garantera. Jag gick ett par meter före med Mika och Magi, och lilla yorkien gick bakom där det var tryggt och hon kunde lukta och titta i lugn och ro.

Efter ett par minuter blev det väldigt tyst där bakom och när jag sneglade bakåt var det en belåten liten tuss som gick där, med ytterst häpna mattar och husse. Hon hade aldrg varit tyst så länge på promenad förut, tydligen. Av och till sprang hon fram och nosade på Mikas svans, hon kunde gå och sniffa på egna grässtrån och reagerade inte ens när Mika gick bredvid - fast på behörigt avstånd.

Under tiden vi promenerade pratade vi om valpar, om hundbeteende, om tryggheten i flock och hur viktigt det är med trygga vänner för ängsliga små valpar. Hon hade tydligen aldrig varit tyst 200 meter i sträck för det finns så mycket att bli rädd för i vanliga fall. Plötsliga ljud, löv som prasslar, kastanjer som trillar i backen, barn som leker, cyklar som rullar, ja ni vet. Och är man då inte superlugn själv som ägare är det ännu svårare att ge en liten hund lugn, speciellt som det är pinsamt med en skällande hund.

Jag berättade att Mika brukade skälla som en galning när hon var valp, så att husse var orolig att bli vräkt. Men att numera brukade hon ha en lugnande inverkan på andra hundar, eftersom hon är så gammal och lugn och trygg. Ja, utom när hon tyckte att hon skulle bjäfsa hon också, för valpen fick ju... Mika var väldigt charmig, bad om kli och uppmärksamhet och var superduktig med valpen. Magi var på väg HEM, hon skulle ha mat, så hon var rätt ointresserad av alltihop, men det funkade ju också bra med situationen.

Så precis innan vi skiljdes skrattade jag och sa att jag hade fel, något hände, men det var något bra. Skillnaden på yorkien efter 200 meter i vårt kölvatten gjorde mig tårögd. Ett helt annat kroppssspråk och lugn i det lilla knytet. Om det håller i sig är ju svårt att säga, men det var helt otroligt.

Ovanför trapporna skulle vi skiljas åt, men det ville inte lilla yorkien alls. Hon följde efter oss, så det så, och det ville hon fortsätta med. Hemskt gulligt faktiskt, att på 200 meter kan det bli så tryggt med stora läskiga hundar att man inte vill lämna dem. Det gick helt odramatiskt till slut, vi gick åt höger och de åt vänster, med lite övertalning.

Ung Cancer - min cancer

2011-09-01T16:49:00.000-07:00

Heja Abbe har ett inlägg som av givna skäl berörde mig oerhört djupt. Inlägget om Sigrid, och filmen från Ung Cancer.
Det är sällan jag gråter över den delen av mitt förflutna, men idag fick det ett par tårar.
Minnena från när jag hade cancer är fragmentariska ibland och oerhört uttömmande ibland och rent allmänt pratar jag inte så mycket om det, för jag tror inte egentligen nån vill höra. Det känns inte så relevant numera och jag pratade av mig rätt bra på Karolinskas läkarstuderande.

Men jag var aldrig arg över cancern, bara över klådan som var mitt värsta symptom. Klådan var väldigt nära att få mig att begå självmord. Hade jag inte bott ihop med Danne då är sannolikheten stor att jag inte hållit ut tills diagnosen kom som en befrielse. Att läkare sa till mig att jag fick "vänja mig, den är psykosomatisk, och du ska ha den resten av ditt liv" hjälpte ju inte direkt. Jag hatade klådan intensivt, den stal all livskvalitet jag hade och cancerbeskedet var för mig en lösning på mitt problem, för cancer kunde man åtminstone behandla. Tiden mellan diagnosen och behandlingens slut minns jag inte så mycket av.

Min läkare har sagt att hon alltid kommer att minnas när hon gav mig Beskedet. För jag sa "YES!". "Något jag kan slåss mot, något jag kan vinna!" Jag var genuint lycklig att det var cancer, att det inte var ett till falskt hopp om lindring, utan något faktiskt kunde göras. Tydligen var jag den enda patient hon nånsin haft som reagerade på det viset. Tja, det kan jag väl förstå. Jag var också den andra patient hon nånsin haft som haft klåda som huvudsymptom, det var annars något som inte mer än någon procent fick överhuvudtaget, och då som något absolut sekundärt, jämfört med resten.

Inte för att klådan var mitt enda symptom, bara värst. Hosta, nysningar, märkliga nackspärrar mamma aldrig sett maken till, nattliga svettningar, knölar längs nyckelbenet. Och klådan blev värre av alkohol (vilket ju jag aldrig märkte) och kontakt med vatten och gick inte att lindra med något. Inte för att nysningarna och nackspärrarna är officiella symptom, men de kom strax innan svettningarna och knölarna, och försvann så fort jag fick behandling. Och det sista som hände var att jag vaknade en morgon och vänsterarmen sov. Inte bara sov utan absolut inte ville vakna. Jag fick liv i den och den somnade om, om och om igen. Det var när jag redan hade remiss på cancerutredning, grädden på moset liksom.

Men inte ens då var cancern lätt att diagnosticera. Syntes inte på blodprov, benmärgsprov eller ens cellprov direkt från en lymfkörtel. Så de tog ut en av de knöliga körtlarna längs nyckelbenet och då blev de säkra. Att de dessutom lyckades ta just den som gjorde att min arm somnade var ren tur.

Jag minns att jag mådde illa varje gång jag åkte buss för att jag tog bussen till Karolinska varannan vecka och fick cellgifter ett par timmar. Att jag var glad att jag hade klippt håret från midjelångt till öronen ett halvår innan diagnosen eftersom jag tappade nästan allt håret utom babyfjunen på huvudet och håret på benen. Att just det håret man normalt gör sig av med stannade kvar, som på pin kiv, var lite irriterande.

Att jag sov jätteofta, mådde illa och gick upp massor i vikt var betydelselöst så fort jag påminde mig hur det var att vara vaken i timtal pga klådan, att klippa av sig det älskade håret för att klådan blev värre om jag blev våt och håret därför blev en för stor belastning. Men utan den minnesbilden aktiv hade det varit jobbigt.

Pappa kom. Jag skrev till pappa, och pappa kom. Han brydde sig, så mycket han hade kapacitet till. Sen att det inte varade så länge för att alkoholen tog över igen, tja, missbruk är missbruk. Men han kom. Mamma var fantastisk. Mamma var alltid fantastisk, det var något jag alltid kunde räkna med, vilket jag inte riktigt uppskattat förrän nu såhär efteråt. Mamma och Danne det halvåret och de fruktansvärda åren innan. Jag vet att resten av familjen och Martin oroade sig för mig, tänkte på mig, hoppades för mig och hjälpte mig också, t ex minns jag väldigt väl samtalet med syster om vad som skulle hända med katterna om jag inte orkade kämpa. Men mamma, Danne och pappa är de jag minns mest.

Det jag minns minst men därför också bäst är hur borta jag var, hur alla system gick ner på sparlåga och all personlighet liksom gick i dvala. Hur skönt det var att inte alltid vara vaken, men hur svårt det var att vara vaken. Hur mycket jag avskydde allt illamående - särskilt i kombination med kräksjukan en omgång.

Jag kan inte säga att jag minns djuren särskilt mycket, mer än att jag minns att just när jag var kräksjuk ville inte Mika följa med mig ut. Jag vet ju att det på den tiden var mina katter, Dannes katter och av och till djurfrämjandets katter, men jag kan inte för mitt liv minnas om vi faktiskt hade jourkatter just det halvåret.

Min läkare var lite positivt förvånad över att vi lyckades bli av med allt på de första sex kurerna eftersom det gått så långsamt med tumörminskningen de första fem, men de sedan krympt snabbt. Gjorde nån sorts utsläckningstest sen för att kolla om det fanns några aktiva cancerceller, och det gjorde det inte. Hon varnade om att det kunde komma tillbaka efter ett par år eller så, men hittills har det inte hänt något och nu har det gått så lång tid att jag inte ens går på efterkontroller.

Det finns bilder från påsken det året. På Grönkulla, och jag minns det inte. Jag har tittat så mycket på en bild av mig själv insvept i filtar, sittande i solen, med peruk på huvudet och Sibylla i knät att det nästan känns som jag minns det. Sibylla som aldrig låg i knät. :) Men jag minns all kärlek. Ska nog scanna in det kortet.

Födelsedagen det året som bara var kärlek. Var det då vi var på Patricia kanske? Och midsommar på Grönkulla? Jag vet inte om jag sa det, minns inte, men jag var så glad att ni ordnade den festen åt mig, kära systrar. Så oerhört glad. Men jag tror inte jag lyckades visa det. Jag är så socialt klumpfotad att det är pinsamt.

Sommaren minns jag delvis. På Grönkulla med mamma, motionerande och ätande nyttigt. Och utflykter med Len.Jag minns inte heller när det här kortet togs, men det måste varit den hösten med tanke på frisyren. Och att jag var lycklig. Jag hade nått det euforiska stadiet och var mest glad hela tiden, hög på endorfiner minst en tredjedel av tiden. När jag började jobba igen minns jag att det var ganska jobbigt. En dag normal, en dag extatisk, en dag utmattad. Det tog lång tid innan jag lyckades jämna ut alla skrynklor mellan kropp och personlighet. Jag kände det som att min kropp förrått mig, i och med klådan. Att jag inte kunde lita på mitt eget skinn.

Behöver jag säga att jag fortfarande nojar över minsta lilla klåda, även myggbett? Eller knutor eller knölar, särskilt runt lymforna? Men cancern?Den är jag nästan mest stolt över. Jag överlevde. Jag överlevde klådan, jag klådde cancern och jag gick vidare.

Temadag

2011-09-01T08:25:00.000-07:00

Idag åskade det hela eftermiddagen, något Mika tyckte var suspekt, men inte läskigt. Tosca höglöper och Doris har precis löpt färdigt, och båda vänder sig till Mika som varande äldst och trygg, också troligen för att Smart, Magi och Nova är kastrerade. Sen att jag är med är inte lika relevant i det här sammanhanget, tack och lov. ;)

Promenaden var ovanligt tematisk. Varje hund hade en "replik", och dennna replik upprepades hela promenaden.

Smart: Kan vi inte gå tillbaka till katterna? Skynda sölkorvar!
Tosca: Var är pojkarna?
Doris: Ska bara kissa först.
Mika: Ska bara lukta först.
Magi: Attans, hon såg mig. Super, då kanske jag får godis!
Nova: Jag hörde inget. Inget alls. Bara vinden i träden och sorken i jorden och bilen på vägen därborta. Ingen alls som ropade på mig...
Jag: Nova, sluta lek karusell runt mig.

Bild från i juli, Tosca gör sitt "skäms".

Hagel

2011-08-31T09:06:00.001-07:00

Idag var planen att cykla runt och sätta upp lappar om min tappade mobil, men vädret ville annorlunda. Det var soligt och fint när vi begav oss, och inom tio minuter hade vi gått till åska, via moln, regn, snö och is. Hagel är inte skönt mot huden - eller tröjan. Hundarna uppskattade det inte heller.

Mika gnuggade nosen mot gräset för att torka den - en rätt meningslös övning, Tosca rullade sig i gräset om och om igen. Magi och Smart bara hukade sig lite. Vi gömde oss under en bro ett tag, men då började Mika torka av sig på mina ben, vattnet rann in i allt större mängder och jag frös, så vi trotsade återigen vädrets makter och tog oss hela vägen hem.
Inte riktigt så här våta, men inte långt ifrån...

Medan jag bytte om stod katterna i hallen och tjatade om mat, så Smart satsade på att hoppa över stängslet och "hälsa". För detta initiativ belönades han med en rejäl smocka av Suvi. Välförtjänad. Det blödde rejält, så jag ska nog fila lite på damens naglar ikväll. Efter att blivit avtorkad med Klorhexidin slutade det blöda men han var medveten om att det inte var ett av hans bästa drag. Han är en riktigt smart hund, den där Smart.

Perspektiv

2011-08-29T06:26:00.000-07:00

Just nu har jag en period när jag inte är lika noga med vad jag äter och jag blev glad när jag klev på vågen imorse och den ändå visade 79,7. Jag vill inte över 80 kilo igen så jag får börja ta tag i maten lite mer. Men så tänkte jag på att för två år sen var jag inte långt ifrån 100 kilo och det var då jag bestämde mig för att gå ner i vikt.

Jag gick ut lite "löst" med att sluta dricka coca cola. eftersom jag drack en dryg liter om dagen, oftare 1,5 liter var det ett stort steg. Sen började jag med LCHF på min systers rekommendation, och eftersom det funkar för henne tänkte jag att då lär det funka för mig också.

LCHF uttydes Low Carb High Fat och betyder att man ersätter socker som energikälla med fett, vilket är en mycket mer naturlig variant särskilt om man tar i beaktande att socker var en sällsynt lyxartikel i många tusen år. Och i socker räknas även sockerkedjor in, dvs kolhydrater, dvs bröd, pasta, ris, potatis. Dessutom krävs det ingen vägning eller räkning av mat vilket jag gillar, och så äter man väldigt gott.
Numera tycker jag pasta och ris smakar sött, mer som godis än mat, och jag saknar det inte.
Mycket ofta byter jag helt enkelt ut den delen av maten mot frysta grönsaker i påse. Ja, tillagade, förstås.

Första bilden är från Lens 60-årsfirande, den andra från Skånesemestern och tredje från en hundpromenad. Jag syns egentligen bättre på Skånekortet, men där har jag solglasögon.

Själv ser jag mest skillnad i ansiktet, men mycket för att jag inte har glasögon längre. Nog för att det syns skillnad, men nu ser det mer ut som jag känner mig inuti. Jag har hittat tillbaka till min självbild även utanpå.

Om ni minns Kier, mitt ex, så är han missnöjd med kortet av honom här på bloggen för att han också har gått ner mycket i vikt. Därför har han bett mig posta ett nytaget kort av honom för att ge ett bättre intryck av honom.

Först kortet han är så missnöjd med, sen ett kort han skickat till mig för att visa er.

Middag och nyupptäckt insjö

2011-08-19T15:04:00.001-07:00

En otroligt trevlig kväll har tillbringats hos Novas familj, med sådär fruktansvärt god mat att man å ena sidan skattar sin mage lycklig som får uppleva det, men samtidigt är lite glad att man inte äter så alltför ofta. Det här med minskande omfång skulle gå rätt bra i stöpet då, men det vore det nästan värt. Eva, du är en riktigt bra kock!

Mika tyckte en riktigt regnig kväll vore passande för en dålig mage, och tjatade precis ut mig precis i upplösningen av Fringe. Jag satte på mig gummistövlar och regntät jacka, och henne regntätt täcke och så gick vi ut kortast möjliga, nerför trapporna mot parkeringen. Hon gjorde det hon skulle och så gick vi längs gröna husen och träffade som på beställning Anna och Izzy, en liten papillon jag passar ibland, ungefär en tvärhand hög och en markfrigång på knappa två decimeter. Mika började torka av ansiktet på alla närvarande ben och sen simmade vi från parkeringen över gatan - eller ja, snudd på för Izzy. Tydligen funkar inte avloppet på gatan, så där det var torr mark i eftermiddags har vi en mindre insjö. Ska bli spännande att se hur den ser ut senare i natt, då jag misstänker att Mika inte är färdig för natten.

Blandade bilder från semestern

2011-07-28T07:39:00.000-07:00

Det här är ännu en bildkavalkad, på framför allt glada nöjda hundar på semester. Först Magi med ett ben i munnen och spetsade öron. Hon bar omkring på det där benet så mycket hon bara kunde.

Mika efter ett bad, i full skakaktion, precis kommen till avslutningen med svansen.

Sen ett par våta trötta hundar som slappar i gräset efter promenad och bad. De var påtagligt tillfreds med tillgången på gräsmatta ännu mer än havet. Mycket tid tillbringades i skuggan eller solen beroende på läggning. Magi låg helst i solen och gick in och lade sig i huset när hon ville ha skugga, medan Mika helst ville ligga i skuggan under ett träd.

Jag låg och läste när Magi kom fram till mig och dunsade ner i min famn à la Sebastian, bara go och glad och superkelig, så vi låg och gosade ett slag.

Under semestern och efter har Magi varit så mycket lydigare och mer lyhörd, och dessutom så glad och trygg. det känns som att hon landade sista biten på nåt sätt, och det är så roligt. Belöningar efter varje promenad och olika former av godisaktivering under promenaderna och hemma - samt gos och disciplin - har verkligen gett effekt, och det bästa är att hon så påtagligt trivs med det själv, även om det ibland fortfarande kommer den där minen av "attans hon kom på mig" när jag kallar in henne precis när hon tänkt smita iväg och leta upp godsaker.

Martin tog en bild en morgon när Mika ockuperade nedre halvan av sängen. Det ser åtminstone väldigt sovigt och nöjt ut. Själv sov jag gott, så jag har inga klagomål på sovställningen.

Sista bilden är från hemvägen då vi lunchade vid en älgpark. Mika känner väl till hästen på Kungsgatan utanför Häst och hund, plus att hon har gråstarr, så jag är inte helt säker på att hon faktiskt såg att det var en älg. Hon reagerade inte nämnvärt. Magi är som man ser i utkanten, ytterst skeptisk, och gick enbart så nära för att jag stod och klappade på den och kallade på henne. Hon gillar ju att sniffa in sig bakifrån, så att det var en upplevelse var tydligt.

Ystad djurpark med Noa och Leia (och föräldrar)

2011-07-24T10:31:00.000-07:00

Fredagen var en mulen småregnig dag, men vi hade våra egna solstrålar med oss. Nog för att Leia ärvt sin mammas skeptiska min framför kameror, men det finns faktiskt flera kort, tagna av Martin, med leenden eller smilgropar på.

Det kan ju förstås bero på att Martin var synnerligen populär hos lilla damen hela djurparksbesöket. Och tvärtom, ska sägas.

När vi betalade för oss i entrén fick Noa en liten pratstund med biljettförsäljaren och stoppade sedan biljetten i fickan, på sina föräldrars inrådan. Vi klev in i djurparken och började med de klappvänliga getterna och killingarna, till allas förnöjelse. Sedan fortsatte vi med att mata hungriga vuxna och springande barn, så att vi skulle stå oss genom alla strapatser.

En överlycklig Noa tillber solen - eller en lite busig Noa tror hon hittat på hyss men misslyckats ganska kapitalt - fantastiskt kort hur som helst.

Strax efteråt hävdade hon att hon var trött i benen och ville åka hem, ett gammalt välkänt knep. men vid det laget hade vi tittat på apor i två olika aphus, lamor, alpackor, afrikansk boskap, emuer, strutsar, nanduer, åsnor, kameler, olika sorters kor och får, grisar, grodor, syrsor, sett lite matningar, hoppat i hö, lekt på olika lekplatser och studsat runt i största allmänhet.

Som avslutning fick Noa rida ponnyridning, på en hungrig shettis vid namn Pepsi. Noa pratade glatt hela tiden och log stort varje gång jag såg henne, men ville absolut inte rida en gång till.

Sen var vi rätt nöjda allihop. Noa lämnade glatt tillbaka biljetten till mannen vid entrén, vi delade upp oss i våra bilar och åkte till vår stuga för lite fika och inspektion. De hembakta muffinsen tycker jag var mycket godare än de butiksköpta - tack så mycket för en trevlig dag allihop!

Semester

2011-07-22T19:03:00.000-07:00

Jag och Martin och hundarna åkte till Skåne en vecka. Vi bodde i en stuga vid Gislövs läge, inte många meter från havet och hade sol halva veckan och regn halva veckan.

Stugan i sig var väl inte helt imponerande kanske, slitet yttre, superlåga dörrkarmar så man fick ducka hela tiden, och lite rustik inredning. Men eftersom vi var ute större delen av tiden gjorde det inte så mycket.

Vi grillade alla kvällar det inte regnade, och satt där mycket även om dagarna. Hundarna tyckte också mycket om gräsmattan - den var stor, ömsom skuggig och solig, och massor av intressanta djur gick på den, som fasaner, igelkottar, katter och förbipasserande...

Den ena grannen hade vi aldrig nån kontakt med, men den andra var supertrevlig och tyckte att hundarna var mogna och förståndiga. Kan det vara skånsk humor?

Teven fick vi aldrig igång och internetet funkade inte, så på kvällarna roade vi oss med Alfapet och Kryssarspelet.

Köket var rätt nyligen renoverat, vardagsrummet var 60-tal, badrummet 70-tal, och sovrummet var en dubbelsäng, en byrå och en garderob stort.

Men som sagt, om dagarna var vi ute. Vi var vid Smygehuk, Trelleborgen, Kivik, Skanör/Falsterbo, Brösarps backar, Ales Stenar och andra skånska sevärdheter.

Hundarna tyckte sightseeing var måttligt intressant, och det togs alldeles för många kort, så efter ett tag tappade de liksom intresset och tålamodet. På kortet med mig är de fortfarande rätt behärskade, på det med Martin vill Magi gå iväg och Mika skäller.

På fredagen var vi i Skåne Djurpark med Pernilla, Måns och flickorna, men det förtjänar ett eget inlägg.
På lördagen for Martin och kollade på Classic Car Show, då vår värd ringt på fredagen och erbjudit oss att stanna tills på söndagen utan extra kostnad, istället för att åka hem på lördagen. Synnerligen sympatiskt eftersom lördagen var solig och skön efter tre regniga dagar. Själv tillbringade jag och hundarna lördagen bakom huset.

En kväll drack vi vin, och Martin filmade min reaktion, på min uppmaning. Det var ett någorlunda gott vin, och det var tredje gången jag drack ur glaset, så grimaserna är faktiskt tämligen behärskade. Men likväl skrattretande. jag tror att jag faktiskt ska bestämma att vin inte är nåt för mig. Lisa dricker vin
Vi åt gott, vi hade trevligt och vi gjorde mycket. En trevlig semester!

Nyheter

2011-05-19T07:52:00.000-07:00

Det pågår en del här hemma nu. Len var här i helgen och hjälpte mig plantera om mina växter, så nu är balkong och fönster fyllda av glada blommor. Tack Len! jag ser också verkligen fram emot mormors födelsedag i år, tänk att hon blir nittio år!!

Sen jag skaffade god man har min ekonomi drastiskt förbättrats och nu har jag så smått börjat planera framåt.

Dels har jag ansökt om färdtjänst, eftersom det är riktigt besvärligt för mig att ta mig runt till läkare och sånt. Jag hoppas det går igenom.

Jag har i många år velat operera mina ögon mot närsynthet med laser, men av olika skäl har det inte gått att göra förrän nu, så det ser jag fram emot och är orolig för. ;P Informationen om hur man mår efteråt var lite skrämmande, men så vet jag ju att jag i allmänhet hanterar smärta bra.

Jag har också på allvar börjat fundera på omtapetsering och sånt, eller målning åtminstone. Jag tror jag fallit för tevereklamen för Lady Pure Color från Jotun. Tycker den färgen skulle vara snygg i sovrummet.

Jag har dessutom fått flera inbjudningar i sommar, så eventuellt gör jag två utlandsresor, en till Spanien och en till England. Det vore jätteroligt att träffa mina vänner igen, det var längesen vi sågs nu. Det krävs bara att den här dåliga perioden jag har går över ordentligt igen.

Min lilla Magi

2011-03-29T08:14:00.000-07:00

Martin tog det här kortet på Magi förra året, och det är fortfarande det bästa kortet på henne jag har, särskilt i hållning och intresse.

Vi har jobbat mycket på hennes fokus och lydnad den här vintern, mycket för att jag blir allt tröttare på hennes ensliga promenader, även om de förekommer mer och mer sällan. Numera när vi går ut lyser hon som rena julgranen, med en röd lampa på vänster sida, en vit på höger och en liten tracker fäst vid selen. Oftast är hon inte särskilt långt bort när hon försvinner, hon är bara ointresserad av mig när det finns nåt förbjudet ätbart i närheten, så jag köpte en liten grej vid namn Loc8tor som har cirka 120 meters radie. Den var inte särskilt dyr, och ger iaf en känsla av att det är mer meningsfullt att gå och leta efter henne...

Men dessutom, och framför allt, har vi tränat på inkallning och närhet, mer godisregn och beteendebelöning. Vi har också jobbat massa på hur man tar godis och grisöron och sånt, och aktiveringsövningar hemma. Hennes största problem med all träning är att hon är så glad att hon sitter och hoppar - så ivrig att hon tappar koncentrationsförmågan på nåt sätt, men det kräver bara desto mer fokus av mig. Dessutom serveras mycket mer gos och borstning (också eftersom damen fäller för tillfället.)

Det märks verkligen skillnad på nu och i höstas. Hon är mycket mer lyhörd och tillgänglig och går liksom på tvären snett framför för att se om jag gör nån rörelse mot godisväskan. Det är dessutom stor skillnad på hennes hållning, från att ha gått formad som ett C från nacken till svansroten går hon nu rakställd även vänster om mig och gör skänkelvikningar istället som en "vanlig" hund. Jag tolkar det som att vi lyckats stabilisera hennes muskulatur och att hon har mindre ont i höfterna.

När hon studsat ner på ängen kan man verkligen se hur hon står och laddar för att jag ska ropa på henne så hon kan komma i full fart och briljera, men hon verkar ha greppat att bara att hålla sig inom vettigt avstånd också renderar godisar, och det är roligt.

Å andra sidan har hon sina områden på ängen där hon helt skiter i mig och inte viftar med örat ens när jag ropar på henne och jag får följa efter eller mota henne i vinkel som om hon vore ett får och jag en vallhund. Det är helt enkelt för fullt med godsaker i jorden och gräset eller vad sjutton det nu är hon äter... Men det är mycket lättare numera att få henne att släppa eller låta bli riktigt äckliga saker om jag bara är nära nog tack och lov.

Jag försöker lära henne en signal som Mika har kunnat i ett årtionde nu, nämligen den tämligen långa frasen "Vad får duktiga flickor?" "Vad får duktiga flickor när vi kommer HEM?" vilket innebär att när man kommer hem serveras grisöra eller liknande, för prestationer som att inte jaga hare, sjöfågel, sånt. Dessutom serveras alltid mat när vi kommer in från promenaden på kvällen, mycket för att det inte är riktigt genomförbart med daghundarna hemma.

Hundsimsdags

2011-03-29T07:43:00.000-07:00

Det är hundsim idag. Det innebär att Mika aktiverar en av sina längsta beteende- (eller förväntans)kedjor.

Det börjar med att husse hämtar henne och mig (när jag kan) med bilen. När vi anländer vid Hundpoolen tar vi en promenad i parken och hon gör alla behov (av nån anledning skiter hon alltid efter bilturer) och spanar efter haren som bor i den parken.

När det är dags att kliva in genom porten får man vara lite alert så vi hinner hindra henne från att skälla eftersom förväntan och energi är rätt höga. Oftast är det ingen före, så vi kan promenera rätt in, och Mika travar helt av sig själv upp längs spången till poolen. Där blir det stopp för att vi måste fälla ut en del så hon kan gå ner i bassängen. Eftersom delen som går ner i vattnet svajar lite är hon väldigt tveksam till det, men går alltid ner efter lite övertalande.

Efter ett par rundor tycker Mika att
det är dags för nästa del av hennes förväntanskedja, men hon får vänta tills hennes halvtimma i simmet har gått. Sen kliver hon upp, skakar sig och blir ytterst motvilligt duschad.

Efter duschen kommer torkandet, som hon verkligen uppskattar. Hon vill bli ordentligt torkad i ansiktet och öronen, men även kroppstorkandet är skönt, en sorts massage och mys i ett.
Därefter är det täcke på, ett BackonTracktäcke som går långt ner över lederna och baken och värmer skönt.

Sen serveras godis ute i receptionen, en från receptionisten/ägaren/sjukgymnasten och en från husse/mig. På väg till bilen kissar man, också det vanligen enligt rutin, på en av de vanliga platserna.

När man kommer hem ska hon bära sin simboll hem från bilen, även om vi inte använt den under simmet. Hon får så mycket vatten i munnen med den bollen och vi misstänker att mycket av hennes harklingar och hosta beror på det, så den är numera bannlyst från bassängen. Men hem ska den bäras, och väl hemma serveras ett grisöra. Och detta ingår också i hennes förväntanskedja, det märks på att om husse slöar eller "har glömt" så sitter hon i köket och stirrar på skåpet tills han kommer ihåg. Minne som en elefant. :D

Den här hösten

2010-11-22T05:08:00.001-08:00

Händerna har skött sig tämligen bra fram tills nu, så systersonpassning, möten på Aspergercenter, hundpromenerande och WoW-spelande har fyllt mina dagar utan större mankemang. Det har flyttat in en ny inbo också, en fager flicka vid namn Saana, från Finland.

När jag kommer in med hundarna på eftermiddagen är vi rätt trötta allihop, så de dricker och somnar runtom i vardagsrummet och hallen, och jag fixar mig lunch och sätter mig vid datorn för att inmundiga maten. Ofta tänker jag att jag ska blogga om våra äventyr, men oftast blir det inget av och ju längre jag väntar desto svårare blir det. På bilden här, vänster till höger, är Berry, Magi, Nova och Rica. Mika är i slänten till vänster.

Sista veckorna har allt blivit jobbigare, alltsedan akvariet läckte egentligen. Mika har ont i armbågarna, så hon och Magi går båda på smärtstillande nu och Suvi slickade av sig all pälsen på magen och slutade röra sig och äter nästan inget. En Suvi som inte äter är en väldigt ovanlig syn, så jag tog henne till veterinären. Det första veterinären sa var att Suvis öga var läskigt, något hon bad om ursäkt för sen. Formuleringen, alltså. Däremot är det tämligen unikt. Suvi är nämligen blind på ena ögat, sen fostertiden, och det vet man för ögat har stannat mitt i utvecklingen. Inte för att det stör Suvi ett dugg, men ingen av veterinärerna på Gärdet eller Albano hade sett något liknande och vallfärdade nästan för att få kika på Suvis öga, och det hade hon inget emot.

Nästa sak som fick veterinären att reagera var något mycket tråkigare. "Vet du att hon har ett hjärtfel? Hon har en galopperande arytmi." Nej, det visste jag ju inte, och det stressar mig inte så lite att hon kan ha gått med det rätt länge. Fokus har ju legat på de andra sjuka djuren ganska länge, och Suvi har varit "den friska". Men hjärtfel är ju nytt och spännande om inte annat - aldrig repetitivt i Lisas värld.

Hur som helst åkte vi alltså till Albano dagen därpå, delvis för att demonstrera Suvis öga, men mestadels för att göra ultraljud, EKG och blodtryck på lilla fröken. Sedan återgick allt till det vanliga. Dvs, hon har en arytmi, men alla värden är bra och det syns ingen direkt orsak till arytmin - vi kan inte svara på varför hon slickar sig naken - kan vara stress eller urinvägsproblem kanske.

Suvi går i pyjamas större delen av tiden nu, för att inte komma åt att slicka sig på magen. Hon är rätt stillsam och vansinnigt värmesökande och gosig. Inte direkt Suvis kännetecken förut, så vi får se, kanske blir Sebastian last cat standing.

Daghundarna är underhållande, i ordets alla bemärkelser. Förra veckan var jag rätt trött på dem, särskilt på fredagen, då allihop käraktärsenligt busade men idag är de nästan änglalika hela flocken. Nåja, änglar med leriga magar, för att parafrasera en av mina favoritsånger "Angel With A Dirty Face" av Lou Gramm. Mika ledde hela högen i full galopp över en lerig äng, och det tog indiantjut för att de skulle komma tillbaka över ängen, nöjda och glada. Magi sover som en sten i draget från den öppna balkongdörren, Mika ligger på en barnmadrass bredvid mig, goldentiken Rica ligger under skrivbordet med Magis avlagda märgben, vilket betyder att Tosca förmodligen ligger i hallen. Leo har redan gått hem, med viftande svans. Tosca och Rica är nästan lika gamla, 8 och 9 månader, och är bästa lekkompisar trots de oerhörda skillnaderna i både lekstil och temperament. Tosca på bilden.

Rica har lyckats ta ut mina hålfotsinlägg ur skorna och nogsamt tuggat sönder det ena, så nu måste jag verkligen fixa ett par nya, bara nåt år sent sådär. ;) Så det gör ingenting. Hoppas bara hon får smak på märgben, så hon kanske lämnar övrigt tuggbart ifred snart. Som skor och hålfotsinlägg och papppåsar...

För övrigt måste jag reklamera skorna oavsett, eftersom blixtlåset gick sönder efter en veckas användande. Att ta mig in till stan är inte nåt jag gör varje dag direkt. Men skidbyxorna jag köpte är toppen, finetex, svarta och med hänglsen, precis lagom varma.

Tyvärr har jag insett de sista veckorna att jag har lite för många åtaganden, så jag kommer att drastiskt dra ner på såna saker som WoW, läsande och antalet hundar. Vissa dagar har det varit så många som sju, och vissa så få som tre. Fem, som idag, känns rätt lagom, särskilt när inga trasslar ihop kopplena hela tiden eller klättrar på varandra.

Bilderna på de fem är från i oktober, därav snöbristen. Gissa hur mycket fyra - sex flexikoppel kan trassla sig på en promenad? ;) Hundarna är ändå nåt av det roligaste jag har. Att se dem leka och umgås varje dag är superviktigt. Men det kan inte få gå ut över min hälsa. Eller Suvis, om det nu är det som stressar henne.

Gröna Lund

2010-07-18T16:01:00.000-07:00

Syster, Svåger och sönerna tog mig till Gröna Lund som födelsedagspresent i efterskott, och vi tog dessutom med Martin. Det var riktigt spännande att se Grönan med pojkarna, för de har aldrig varit där förut, och minnas den från när man själv var liten. Karusellen vid ingången, Veteranbilarna, Nyckelpigan, Pettsons värld, Tekopparna och Tobbe trollkarlen var allt vi hann med - men det var mer än nog för somliga i upplevelseväg, och när vi sedan åt middag alla 6 märktes det att somliga var rätt övermätta på intryck, men ändå lyckades de uppföra sig hyfsat ända tills det var dags att gå.

När familjen gett sig av fortsatte Martin och jag lite till, åkte Lustiga Huset, Jetline, Kvasten och Radiobilarna och promenerade omkring. Sen var vi rätt färdiga också och åkte hem och hämtade hundarna hos Nova.

Jag försöker lära Magi att leka - på ett eller annat sätt - och har använt bollar för detta som jag tror jag nämnt tidigare. Nu ikväll fångade hon min blick och slog på fotbollen helt självmant fast det var veckor sen vi sist använde den. Så superduktig! Så givetvis fick hon massa beröm och godis, och Mika och hon fick lite träningsaktivering sida vid sida, och Magi visade tydligt att hon förstått konceptet med bollek = godis, min smarta blondin!

Begravningen

2010-07-12T14:30:00.000-07:00

I torsdags var det alltså begravning. Mika var den enda som inte var där när jag kom hem med Bylla från veterinären, så hon fick nosa nu istället, och gjorde sitt bästa för att få henne att röra sig lite och vara rolig. Sen stoppade Martin och jag Sibyllas svarta skokartong i 4 pappkassar och ett antal frysklampar och detta fick plats i baksätet. Hundarna residerade i bakluckan som vanligt och så åkte vi upp till Mödänge, där syster med man och barn redan installerat sig.

Vi åt filmjölkslunch och promenerade lite. Somliga klippte gräs, somliga grävde gravar, somliga passade barn nere vid vattnet. Magi fick sola sig på trappen och Mika stannade ytterst motvilligt hos husse.

Sedan fick hundarna bada och lillebror och jag promenerade ett varv med hundarna vilket gick dubbelt så fort om han höll i Magis koppel än om han inte gjorde det, gullunge. :) Barnen tog även cykelturer med sina föräldrar i olika omgångar - samma lilla slinga som vi promenerade.

Och så begravde vi Sibylla, sjungande Katten sover (en anpassad version av den berömda björnen), En sten lades ovanpå i nåt sorts hopp att rovdjur inte skulle hitta en liten kattkropp på det viset. Vi planterade 3 lessna lavendel och en liten silverlövssak, och jag la dit stenen jag gjorde. Det var en rätt fin ceremoni trots alla mygg och bromsar.
Storebror plockade under eftermiddagen otaliga blomknoppar och strödde ut över graven som alltså bara blev finare och finare.

Vi avslutade med middag inomhus - pasta och baconsås innan vi sa hejdå till alla och åkte hem till Stockholm igen.

Helg

2010-07-04T08:32:00.000-07:00

Här tillbringade jag helgen, i en stuga från Dalarna strax utanför Strängnäs, på en plats kallad Silverhällarna.

Själva stugan påminde en hel del om mammas stuga på Vätö när hon köpte den, fast mer manlig på nåt sätt och med badrum inomhus - bara en sån sak.

Detta är utsikten från verandan, och den njöt vi mycket av. Flera gånger om dagen tog vi oss ner via den Lustiga Huset-inspirerade trappan och badade - vissa via trappan och vissa via vasstranden.

Vi tog med hundarna ut i båten en gång, men det var inte så jättelyckat, de satt mest och skakade utom när vi pekade ut fåglar åt Mika, och Magi ville helst sitta i husses famn. När vi släppt i land dem igen tyckte Mika det var mycket roligare att simma efter båten till husse, fast hon vägrade innan båtturen. Magi gick och lade sig i skuggan på bryggan.

Magi simmar inte har jag märkt, hon går gärna i, men bara till magen så hon blir lite sval och kan dricka enkelt. Mika däremot älskar att simma och har alltid gjort. I år lät hon till och med oss simma, vilket är en enastående bedrift som har tagit ungefär tolv år att övertala henne till... Det krävdes en god portion tålamod och skällande från båda parter innan det gick, men det gick! Och sedan simmade hon ut och mötte oss, varpå man fick säga åt henne att gå i land och låta sig bogseras ett stycke innan man vände och simmade till den mycket mer människovänliga trappan. Denna strategi fungerade tills idag, då hon plötsligt började vända och simma efter igen när jag släppte hennes ryggpäls. Bara att börja om. Men rent allmänt oerhört mycket smidigare än förr om åren.

Vi åt oerhört gott, alltid grillat såklart, och röken höll även de flesta flygfän i schack under måltiderna. Mycket somrig mat; laxfilé, väddökorv och fläskfilé med potatissallad respektive pasta var vad vi åt under helgen samt vaniljyoghurt med smörgåsar och tillbehör. En kväll krossade jag Martin i en sorts alfapetspel.

Den mer skogiga faunan presenterade sig i form av en blyg igelkott samt ett par skälliga rådjur och hundarna var fascinerade. De var inte lika glada åt bromsarna och myggorna, särskilt inte Magi som verkligen verkade rädd för bromsarna. Vad har de för odjursvarianter i Malaysia egentligen?

Alla tre dagarna var solen gassig och skön vilket är somrigt enligt mig - eller är det bara i mitt huvud barndomssomrar bara var soliga?

Fantastisk helg. Tack Martin!

Farväl Sibylla

2010-07-02T01:56:00.000-07:00

20/5 1996 - 1/7 2010.

Idag fick Sibylla dö. Alldeles för tidigt och flera år för sent och alldeles lagom.
Bortsett från en kronisk tarmkatarr mådde Bylla nämligen fantastiskt, alla värden var jättefina, och hon var bara fjorton år - världsrekordet är visst 38 år eller så.

Samtidgt känns det som att jag borde tagit bort henne redan när hon var tvungen att operera bort massa tänder. Efter det har hon aldrig varit riktigt frisk.

Och ändå är det alldeles lagom, för nu har hon haft en så gott som smärtfri försommar och fått vara ute nästan varje dag i flera veckor. Jag ville ge henne en så fin sista tid som möjligt.

Nu hade hon börjat kissa på golvet igen - ett tecken på att hon mådde sämre - och gått ner mer i vikt trots trägen medicinering mycket mot hennes vilja. Det var helt enkelt dags.

Farväl Sibylla.

Den mjukaste lilla fluffboll som sov på min kudde så gott som varenda kväll och älskade att gosa - på sina egna villkor. Som hade långa samtal med utvalda människor, i synnerhet exsambon. Som älskade att leka med en ståltråd med pappbitar på. Som ville bli pussad på pannan som hälsning och som ville nosgnuggas som audiens till nästan varenda besökare från sin tron ovanpå akvariet.

Eftersom hon vek undan om nån försökte klappa henne på ryggen och istället förtjust skulle pussas och dessutom hela tiden meddelade ytterst tydligt vad och när man fick beblanda sig med henne kallades hon Ers Majestät av de invigda. Hon hade en liksom kunglig air omkring sig. :) Och efter tre gnugg svävade hon ur bild och dök sedan upp som gumman i lådan tre minuter senare på exakt samma sätt som när hon dök upp första gången. Denna procedur kunde upprepas fem - sex gånger innan hon slog sig till ro, och avbröts om någon gjorde ett klavértramp.

Byll älskade att vara utomhus mer än nästan allt annat och hellre gick utan mat i en vecka än kom in om hon trodde det var risk för infångning. Hon tyckte det var helt acceptabelt att gå i koppel för att få komma ut och t o m tyckte det var roligt att åka tunnelbana och buss.

Hon skällde på folk som hostade, nös eller snöt sig - men bara om hon älskade dem. "Meh eh" "Meh eh" Hon åt tonfisk och hamburgerkött och i övrigt bara torrfoder. När hon var ett år fick hon ungar med Sebastian och var en ganska clueless mamma - t ex lärde hon sig aldrig att bära dem, det bad hon alltid mig göra. Därefter tyckte hon aldrig om Sebastian igen. Däremot var hon fantastisk med alla hittekatter som kom och gick under årens lopp. Alltid glad, aldrig aggressiv.

När hon var liten verkade öronen så stora på henne att hon nästan såg ut som en liten kanin, varför hon fick smeknamnet Bunny av mina engelsktalande vänner, som hursomhelst inte kunde uttala Byll-ljudet. Parrot cat Bunny, eftersom hon alltid satt på mina axlar på den tiden.

Hon har aldrig gillat att ligga i knät, axlar och bröstkorg var hennes deal. Jag brukade säga att hon skulle veta långt innan alla andra om jag någonsin fick bröstcancer, så som hon ihärdigt gav mig bröst- och magmassage.

Jag minns när hon var liten kattunge och protesterade med höga pip när jag försökte ta ett bad - om hon inte fick ligga på min bröstkorg - i vattnet. Tills jag började bädda åt henne i handfatet.

Första gången hon träffade en hund - Geena, en irländsk setter på elva år - var hunden ytterligt skeptisk och jag sa åt henne att lägga sig i sängen. Då hoppade den lilla kattungen upp och lade sig alldeles intill, och efter det var Geena alltid alldeles kär i Byllus. Lilla knaskatt. Hon tyckte nästan bättre om främmande hundar än främmande människor.

Sista dagen fick grannen ta hand om Magi, och jag stängde in mig och Sibylla i sovrummet med lite hamburgerkött. Detta gjorde henne såklart ytterst misstänksam - stängda dörrar är misstänkta som sjutton - men ganska snart föll hon till föga och kom knatande på täcket och skulle pussas. Ett par pussar, ett par tuggor och så försvann hon ner under sängen åt höger för att dyka upp igen från vänster en halv minut senare. Precis som vanligt.

När hon var helt färdigäten tog jag henne i famnen, satte på halsband och så gick vi ut. Mellan de gula husen och de gröna husen finns en liten gräsplätt med ett par rejält stora stenar i en plantering, lite trän, hennes älskade lavendel och några sittplatser. Där tillbringade vi fyra timmar. Hon hånglade lavendel, hade jordbad, spanade på alla som kom och gick från stenar, jordbadet och gräsmattan. Sen satte vi oss på bussen och hon berättade hela tiden vad hon såg genom fönstret på sin sida. På tunnelbanan var det lite läskigare, men fortfarande skulle hon ha sin egen plats och putsade sig. Sen var det bara en kort promenad till Roslagstull där vi mötte Puh hos veterinären.

Farväl Sibylla.

O, och jag hittade precis Scarlet död också. Jag hade släppt ner henne i det stora akvariet igen och ett par timmar senare flöt hon vid ytan.

Farväl Sibylla. Min hjärtekatt. Sov gott.

Spinnande lavendel

2010-06-22T05:01:00.000-07:00

På grund av semestrar och sånt blev vi tvungna att dubbelboka hundsimmet igår, dvs, husse och Mika for iväg till Sumpan och simmade i poolen, och Magi och jag åkte till Bagarmossen och sprang i treadmillen. Magi förknippar denna aktivitet så mycket med godis nu att när hon tyckte sjukgymnasten och jag var nonchalanta sprang hon in i glaslådan en gång till, för det är där det serveras baconost. :) Smartjycke!

Doris matte påpekade att Magi gått upp i vikt, och det bekräftades vid vägning. Damen väger 25,35 kilo. Mer passande vikt vore 21 - 22 kilo. Men man kan inte både ha effektiv bantning och lydnadsträning samtidigt, och just nu går lydnaden först.

Sent på natten gick jag ut med Sibylla och Magi, en oväntat lyckad kombination. Magi satt och spanade och lät bli säkert arton grejor hon ville äta på, bl a en fågelfot, vilket är ett enastående nytt rekord. Alltså, utan att jag var tvungen att slita dem ur hennes mun eller ens ta i - det räckte med ett nej och en fot placerad i marken.

Sibylla gick fram och nosade på Magi och vice versa, och satt i övrigt mest på stenen och iakttog eller promenerade omkring i rabatterna. När jag återintroducerade lavendelrabatten la hon sig och hånglade med den ungefär som en undulat i vått blåbärsris, en referens i alla fall Frida kommer att förstå. :)

Trots att båda damerna var så enastående uppmärksamma missade de båda två räven som kutade över gatan och gräsmattan. Jag klagar inte.

Eftersom Bylla envisas med att hon ska sova på min kudde alldeles framför min näsa hade jag en intressant känsla av att gå och lägga mig med en påse lavendel. Om nu lavendel spann.

Byllabilder

2010-06-21T08:10:00.000-07:00

Jag har få bra bilder av Sibylla, eftersom hon inte är särskilt förtjust i kameror och helst är antingen i ens ansikte eller utom synhåll. Därför bad jag husse ta lite bilder av henne eftersom han är en av de bästa fotografer jag vet. Här är ett urval av resultatet. Min favorit är när hon ligger och gnuggar in sig med lavendel.

Husse har verkligen fått fram alla nyanser i pälsen och hennes magnifika fluff, plus hennes uppmärksamma ögon. :)

Märks det att Sibylla älskar att vara utomhus? Trots sele, koppel och ovana omgivningar tog det inte många minuter innan hon slappnade av, tvättade sig lite för att lägga pälsen på plats och la sig till rätta på stenen för att spana. Inte burr, inte fräs, inte klo - inte förrän en grannes hund hälsade lite väl närgånget. Och sen helt lugn igen.

Lavendelbilderna var efter kanske tio minuter en kvart, då hon var på humör att lägga sig ner och skrubba in dem i pälsen, förtjust tuggande på en kvist eller ett blad.

Bilden när hon surar över axeln känns så typisk Bylla, fast inte särskilt klädsam. :)

Cykeltur med lurvtussar

2010-06-21T04:41:00.000-07:00

I lördags tog jag och vilddjuren en nattlig cykeltur - på flera sätt den första i sitt slag. Mika, Magi och Doris hängde på medan jag dirigerade min nya lådcykel - www.trampa.nu - runt promenad- och cykelvägarna häromkring. Styre och sadel är ännu inte justerade för mig, så därav försiktigheten. Plus att Mika inte sprungit med cykel på flera år, Doris bara är ett år och jag vet inte riktigt om hon cyklat förr, och Magi iofs är uppenbart cykelveteran men kan få saker för sig miss i nassen. Och sen är ju flexikoppel aldrig en egentligt förenklande faktor.

Mika blev så glad! Hon studsade bredvid mig, runt mig, på mig nästan, allt i sina försök att få mig at jaga henne, cykla fort, låta henne springa i full karriär. Tyvärr smittade hennes upphetsning av sig på Doris, som inte riktigt fattade varför hon skulle vara upphetsad utan istället skällde på hundar i mörkret, skumma buskar, sånt. Och då givetvis livligt ackompanjerad av Mika och Magi. Magi lät sig sällan lockas ur lugn trav, utom när vi hade godisregn och godissök, sisådär var 100 meter. Superlyckliga vovvar.

När vi närmade oss slutet på rundan, vid krönet på ängen, studsade sisådär tre rådjur till och försvann i skuggorna. Mika studsade efter, Doris följde henne, så jag gjorde ett godisregn eftersom jag visste att de egentligen var färdigsprungna. Smattret av godis på asfalten hade vid det laget fastnat i deras reflexer, så i stället för att skutta efter rådjuren skuttade de till godiset och fick massor av den varan eftersom de var riktigt duktiga. Både Mika och Magi hade dessutom vågat gå upp i lådan flera gånger var under promenaden, fast cykeln inte stod helt still.

Kontentan av vår nattliga tur var tre nöjda, trötta hundar som motstått flera svåra frestelser och en mycket nöjd matte.

Sjuk Scarlet

2010-06-20T17:12:00.000-07:00

En av mina fiskar heter Scarlet, en palettciklidhona som jag fick med akvariet. Hon är tydligen ungefär ett år gammal, och har levat ensam i mer än ett halvår, så jag köpte en hane åt henne. Hon blev superlycklig. Hon visste omedelbart att han var samma sort som hon och en tjusig kille, så hon visade honom runt i akvariet, visade upp sig för honom och gjorde sig oumbärlig. Tyvärr tog allt detta på kraferna, och efter ett par veckor försvann henens vackert röda buk och hon blev en en gråaktig liten trasa, väldigt stillsam.

Med hjälp av Golden, hennes karl, hittade jag henne halvt gömd i gruset i ett hörn, med en snigel som kom och hälsade på henne. Hon mådde inte bra. Hon mådde totalt genomuselt om vi ska vara uppriktiga. Tydligen tog hon ut sig så totalt den första tiden med sambo att hon kollapsade sitt immunförsvar och hon fick svamp, dvs hon ser ut som hon har sånt där vitgrått luddigt mögel, framför allt över ögonen och hon var så illa däran att jag kunde fånga henne med handen. Jag var riktigt orolig för henne, särskilt som jag varit så glad åt hennes glädje.

Jag kunde inte förmå mig till att göra processen kort med henne, vilket jag kanske borde ha gjort, då tyvärr såna här angrepp är väldigt svårbotade, så istället bor hon i en guldfiskskål på köksbordet, där hon blir medicinerad varje dag, äter upp sig och försöker bli bra. Hon ser fortfarande ut att ha glasögon på sig, men har gått upp i vikt och rör sig betydligt smidigare igen. Jag hoppas hon blir bra igen.

Inkallningsträning med Magi

2010-06-20T14:13:00.000-07:00

Magi och jag har ju som sagt börjat träna lydnad. Jag kunde ju bestämma mig för att alltid ha henne i koppel, men dels tror jag att skillnaden mellan koppel och lösgående för hundar är ungefär som mellan hobbies och sysslor för människor, dels för att Magi blir så påverkad av koppel - hon går ännu mer böjd i sidled, som på bilden, istället för att gå rakställd. Sjukgymnasten och jag jobbar på det, men det är inte nyttigt att gå som ett C i ryggen hela tiden.

Först läste jag Inkallning av Memea Mohlin, sen tog jag mig en funderare på Magis motivationer. Hon är inte intresserad av leksaker eller lek - hon är snarare rädd för dem. Hon är inte särskilt intresserad av andra hundar eller ens av jakt, förmodligen pga hennes höftledsfel. Hon har några passioner - mat, bilar och gos, i den ordningen. Jag har fått fysiskt hindra henne från att hoppa in i fler bilar än jag kan räkna...

Problemet med mat - godis, ben, sopor, kattskit, tuggummin, cigaretter - är dels att Magi inte är så kräsen. Hon äter vad som helst och vanligt hundgodis ligger inte alltid så högt på hennes topplista. Vilket då betyder at jag inte ska träna med "vanligt" hundgodis, utan något mer Magivänligt. Men Magi är erfaren nog att veta att det förbjudna matte inte ser är bättre än vad matte har med sig, för det kan man nog få ändå. Jag tror att det är hennes uppväxt i Malaysia som gör att hon egentligen tycker människor är rätt onödiga och besvärliga.

Ända sen Magi kom in i mitt liv förra sommaren har vi tränat på följsamhet, inkallning och kontakt, med aktiveringsövningar, trygghetsträning, respekt och disciplin. Med ytterst varierande framgång, vilket framgår av polisleveransen härom veckan. ;)

I fredags var Mika hos husse, vilket gav ett bra utgångsläge, eftersom Mika gärna är i vägen. Jag behöver inte alls ge vare sig uppmärksamhet eller godis till någon annan hund i Mikas värld, och platsen intill mig är reserverad åt henne. Så det så!

Magi och jag började inne, jag tänker mig nämligen en flerfrontsansträngning. I vintras visade hon lite lekintresse för snöbollar och jag tänkte försöka spinna vidare på det. Jag har en jättefin repboll Mika aldrig brytt sig om, så den lekte vi lite med, dvs, jag lekte och Magi förtjänade godis, men hon fick ett visst varande intresse iaf. :) Strongt jobbat efter all denna tid - för tro inte att jag inte försökt förut. Det enda i leksaksväg hon visat spontant intresse för är aktiveringsleksaker - som är godisrelaterade eller innehåller godis, och tuggben, som hon äter med imponerande hastighet.

När vi sen gick ut hade vi rätt mycket godisregn, inkallning med belöningar och godissök. Hon har börjat tycka att jag är lite mer av en tillgång än förut, om än fortfarande ganska onödig. Hon skulle precis lika gärna umgås med bara godisväskan. :)

Tanken är ju egentligen att hon inte bara ska komma när jag har något som är godare än det hon intresserar sig för, och det är där jag har resignerat lite. Man är tvungen att bända upp munnen på henne för att få ut saker hon inte vill släppa, oavsett hur farliga de är, och ropar jag och hon tycker att hon hellre går åt andra hållet, då går hon åt andra hållet, sådär nonchalant långsamt. Och hon är specialist på att invänta sekunden min blick inte är fäst på henne så hon kan smyga undan med gott samvete. Mitt intryck är att hon hellre tar sina egna promenader, utan mänskliga störningsmoment, Hon hittar ju hem. ;) Ytterst förvånande tycker jag att vi ska börja, genomföra och avsluta promenaderna tillsammans utan tjafs, men det är ju målet.

Superintressant för alla ickehundmänniskor - jag vet - men jag vill gärna ha lite dokumentation, särskilt med mitt dåliga minne.

Besökare

2010-06-12T13:45:00.000-07:00

I helgen har två svarta hundar gästat mig, i omgångar. Puh, min nästansyster, med mamma skulle iväg över helgen, så deras härliga flatte Herman var hos mig från torsdagen till Suvis stora förskräckelse. Hon fattade snart att det inte var daghunden Nova som inte kan låta bli att jaga och skälla på katterna emellanåt, men hon var ändå skeptisk. Magi fann sig lättare tillrätta. Som vanligt.
På fredagen tog vi en promenad med grannen och hennes hund och daghund. Det var mao ovanligt få hundar för att vara oss. :) Bara fem. :) Mika, Magi, Herman och så Göte och Pucko.

Doris gjorde entré lördag eftermiddag, strax efter Puh med mor återkom, så vi tre tog alla vovvarna på en promenad. Herman stortrivdes i flock, Doris tyckte han var läskig men spännande och Mika och Magi var nöjda. Sen åkte Herman hem, Magi var bittert besviken att hon inte fick följa med - hon hade ju hoppat in i buren med honom och allt - men tyckte husses bil var en lysande kompensation när han anlände precis som Puh stängde dörrarma.

Kvällen tillbringades hos Martin med middag och CSI NY och tre måttligt nöjda hundar. En rejäl kvällspromenad och hemgång gjorde damerna mycket gladare, och hela datastunden hade jag en hund på varje fot och en i hallen. Mysko hundar. Vi pratade om det, att Mika kanske var missnöjd med att ha andra hundar hemma hos hennes husse, men både Magi och Doris har varit där förut och då var de alla tre mycket mer avslappnade.

Idag har det huvudsakligen regnat, men vi lyckades ta promenader just när det var uppehåll och just nu lagar vi mat, somliga mer aktivt än andra. Magi ligger som vanligt i köket och bevakar spisen, vilket hon får eftersom maten är i ugnen, svår att stjäla. :) Mika ligger på min fot under skrivbordet.

Äventyr

2010-06-11T07:53:00.001-07:00

Igår morse vaknade jag strax före sex eftersom jag somnat vid åtta på kvällen. Jag jobbar fortfarande med mina sömnvanor, hmm... Hur som helst, jag tog ut Magi en sväng så hon skulle få gå på toaletten, och eftersom jag bara hade henne och bara gick runt huset fick hon vara lös. Det var dumt av mig. Damen passade på när jag plockade upp efter henne och smet iväg mellan husen. Jag trodde hon siktade på sophus eller sina vanliga tillhåll, och letade efter henne, ropade tyst på henne, men cirklade runt vårt hus eftersom hon brukar möta mig vid porten de gånger hon lyckas få till en egen promenad. Jag satte mig och väntade på henne på en bänk, men alternerade med att promenera omkring och locka på henne i låg tonart mtp tiden på dygnet. Men ingen Magi.

När folk började vakna och jag visste att husse var vaken så ringde jag honom. Ett par hundvänner jag sett ta morgonpromenader hade också spanat efter bushunden, men inte en svansvift. Jag började bli orolig, och husse och Mika kom och tog ett par varv runt området.

När vi kom uppåt krönet hörde jag ett hundskall, väldigt likt Magis, och sen gnäll, så jag skyndade mig - i sakta mak, eftersom jag har ryggskott - för att se en polisbil lämna området. Ett par karlar som stod där sa att polisen haft en gul hund med sig.

Så jag ringde polisen och frågade om de hade plockat upp en gul hund, och efter några minuter kom Magi hem igen, med poliseskort. Nån hade sett henne i parkdelen mellan husen och gått ner och fångat in henne, sen väntat där för att se om nån ägare kom. Eftersom jag aldrig letade i parkdelen hittade vi inte varandra, och de tog med Magi hem.

Magi såg oförskämt nöjd ut i baksätet på polisbilen. Hon log mot mig genom rutan, men jag såg minsann att svansen började gå när hon såg mig. Polisen berättade att hon hoppat in så snällt så, och jag sa att det tror jag absolut, eftersom jag brukar få hindra henne att hoppa in i alla öppna bilar. ;) Både hon och Mika sov som stenar när vi kom hem igen.

Så numera får Magi inte gå lös och vi ska träna lydnad rätt intensivt så fort ryggskottet går över. Jag är less på hennes policy att hon klarar sig själv, människor är onödigt ont som bara begränsar henne.

Tugg

2010-06-07T15:32:00.000-07:00

Det är det enda som försiggår här just nu. Jag dricker te och äter olika sorters Marabou, Mika ligger med ett grisöra framför teven, Magi med ett likadant vid ytterdörren, hennes favoritställe för inmundigande av läckerheter och fiskarna har just fått blodmaskar.

Jag hade slut på både katt- och hundmat så husse och jag tog en tur till Bromma Zoomarknad. Sibylla fick en sort för känsliga magar, som tydligen faller damen på läppen, det är ett väldigt skuttande upp till matskålen, som numera står i bokhyllan bakom min vänstra axel. Det gör att jag får lite mer kontakt med henne, och att det blir lite lättare att ge henne medicin en gång om dagen. Sebastian och Suvi är inte nöjda med detta arrangemang, eftersom det blir mycket svårare för dem att sno mat, vilket är en annan fördel ur min synvinkel sett.

Syster med söner var här i lördags och blev mycket imponerade av akvariet. Mina fiskar är rätt sociala, så killarna kunde vifta och peka och andas på rutan hur de ville. Magi avlevererades inte förrän efter lekparksturen, vilket nog var rätt lyckat. Hon hade tillbringat natten hos husse eftersom fredagen hade ägnats åt studentfiranden, och jag kan svårligen tänka mig vare sig Mika eller Magi göra nån lycka vid såna tillställningar. Mika skäller och Magi stjäl mat.

Akvariet köpte jag av en granne för ett halvår sen sisådär, med innehåll och allt. Ett par fiskar och sniglar har tillkommit och somliga har försvunnit, bland annat en förfärligt elak eldstjärt, som Sibylla åt upp när den hade timeout. Undra på att hon har dålig mage...

De flesta fiskarna har under månadernas lopp fått namn utefter namn eller beteende, exempelvis Jaws, Stripes, Sucker och Wuss. Eftersom jag gjort rent akvariet och möblerat om kommer Jaws gissningsvis att köra en ilskerunda och mobba alla de andra fiskarna. Han gör så när han blir upprörd, och han är kung i karet tycker han.

Sibylla mår, som de flesta vet, rätt dåligt numera. Hon går på kortisontabletter, och när hon lyckas undvika mig mer än en dag får hon ont i magen och blir väldigt immobil. När tabletterna tar slut kommer Sibylla att få sova, i en grav som planeras för henne i Hälsingland. Det gör mig jätteont; hon är min hjärtekatt och första egna husdjur, men sånt är livet. Jag kan inte ens ge henne ett sista sommarlov, som jag gärna skulle vilja, eftersom erfarenheten säger att det inte skulle gå att medicinera henne då.

Tanken är att hon ska få dö här hemma, där hon är som tryggast och gladast. Dessutom tror jag de andra djuren mår bra av att kunna säga farväl, dvs se att hon inte finns längre, istället för att jag går iväg med en levande Bylla och sen kommer hon aldrig tillbaka.

Sebastian vet jag inte riktigt hur han mår, men han är glad och så länge han är det får det bekymret vänta. Han och Suvi är i sån symbios att de klarar sig fint utan Bylla, men om jag måste ta bort honom också vet jag inte hur Suvi klarar det.

Mika mår toppen trots sina tolv år. Hennes bästa vän Doris är nyss fyllda ett år, och är min daghund - en liten blandrastik med dvärgpudel och chinese crested powder puff i generna - tänk svart mopp med lockigt hår...
De leker oftast såhär, genom att fäktas med tänderna, och verkar ha lika hejdlöst roligt båda två.

Magi mår förhållandevis bra, går på sjukgymnastik sisådär varannan vecka och är lite mindre glupsk än en piraya, men gosig och glad. Hon har givetvis höftledsfel, efersom det hade varit alldeles för enkelt med ett FRISKT djur...

Det är faktiskt en klar fördel med akvariet. jag skulle inte sörja en enskild fisk, eller släpa den till veterinärer. Dör de blir de uppätna och då har jag ju sparat in lite fiskmat. ;)

Och jag då? Jo, jag klarar mig. Jag är jättetrött på politiker och Försäkringskassan och regler och papper och pengalöshet, men det är ju inget nytt direkt. jag blev utförsäkrad i januari, gick på aktivering hos Arbetsförmedlingen, som jag var tvungen att begära tjänstledigt för - eftersom jag har ett jobb - blev anmäld som arbetslös på nåt vänster till facket, så nu måste jag fixa det också. Nu måste jag börja om från början med sjuklön från jobbet, vilket såklart inte är helt populärt, för att efter den perioden bli inskriven på FK igen och sedan ha mitt på det torra för ett tag.

Själva händerna gör oftast mindre ont numera, det har flyttat sig uppåt mellan handlederna och överarmarna och utökat till vaderna istället. detta gör att det är lättare att sitta vid datorn, skriva, teckna och sånt, i kortare stunder såklart. Jag har slutat med mediciner - ursprungligen för att jag hade en elak magkatarr och inte tordes ta mediciner när jag var orolig att få upp dem igen, men sen har det bara fått vila. Det är jätteskönt att ha humöret tillbaka - att vara jag igen. Antidepp är skönt i kris, men jag föredrar att vara solig mestadels.

Fy fan

2009-10-03T23:39:00.000-07:00

De senaste dagarna har jag haft sådär otroligt ont igen och citodon knappt ens märks. Och lägger jag mig ner för att sova ett par timmar vaknar jag 16 timmar senare. Orkar knappt äta, och känner mig totalt orkeslös, värdelös och kramsugen.

Minne är hos Vidar, katterna också, så hemma har jag Bylla, Basse och Bolla. De vanliga huliganerna alltså. Och Magi. som är så go och rar och snäll numera. Men fortfarande äter allt som inte är fastskruvat.

Jag skyller allt på katterna!

2009-08-29T14:35:00.000-07:00

Katterna bestämde precis att det var dags att dammsuga i Minnes rum. De välte ner ett glas på golvet och det exploderade givetvis, så det var bara att hämta dammsugaren och dammsuga hela rummet.

Vi har haft så mycket problem med att mata katterna eftersom somliga dödar för en bit torrfoder och somliga inte vill ha någon som helst trängsel vid maten. Så Minne och jag har löst det hela med att de tre damerna äter i vitrinskåpet, på varsin hylla som synes, och matvraken på golvet. Överst på bilden sitter Minnes Nephthys, sedan en klippt Sibylla (som stormtrivs med kort päls och ostört ätande) och nederst Minnes Isis. Ordningen varierar lite vid olika matningar. Vanligen sitter Byllan högst upp, det är minst störningar där. Är det vanligt att behöva mata katter i vitrinskåp eller är det bara hos oss?

Till och med Sibylla slukar maten med god aptit och är så med på de nya matningsarrangemangen att hon t o m självmant kommer fram och meddelar att hon vill bli upplyft till sin hylla. Fördelarna med vitrinskåpet består i att Suvi och Sebastian inte kan hoppa för fem öre - Sebastian hävdar att han är höjdrädd), Isis och Nephthys kan hoppa vart som helst och Sibylla kan hoppa ner men inte upp eftersom hon är så pass gammal nu.

Däremot kan Sebbe och Suvi dra ner mat - och matskålar - från det lägsta hyllplanet och sprida maten över hela golvet. Dessutom tycker Isis ibland synd om dem och knuffar ner matskålen. Hon hävdar förstås att det är rena olyckshändelser för att hon är så klumpig. Och det är hon - det kan mina prydnadssaker intyga.

Vi bytte dessutom till en annan matsort för att få ordning på ledsna magar och få vissa att gå ner i vikt. Vi valde Orijin och som synes tömmer Suvi provpåsarna ordentligt, och den matglädjen är för en gångs skull allmän. :) Det är trevligt med bildbevis på hur glupsk Suvi är - hon promenerar som synes ända in i påsen och fortsätter gå.. Så får man en rund och go mage också (eller är på vippen att rulla i nerförsbacke istället för att gå) men är glad och gosig och spinner ibland.

Igår var jag runt med 4 olika hundar i olika vändor och kom hem med bara en till slut. Min glada daghund Nala hem till matte, den enorma leonbergern Atlas av och an till sig, och Mika och Magi på besök hos veterinären för att konferera om Magis mage och tänkbara orsaker. Där blev hon röntgad och inlagd över helgen - med misstankar om tumör, men jag slapp i alla fall gå ut hundrafjorton gånger till, och enligt rapporterna mår hon redan mycket bättre och kan hämtas imorgon.

Mika följde med husse hem så jag hade en helt hundfri kväll och natt. Det var enormt skönt eftersom Magi och jag varit ute sisådär tvåhundrafemtioåtta gånger och hon ändå bäddat med pappkassar och satt sig i köket när det blev för bråttom och jag sov för djupt. Lilla tjejen - hon var SÅ duktig.

Vem Magi är? Min nya hund. Egentligen hade jag tänkt att det skulle bli en liten slät söt Molly, men det bidde en stor lurvig söt Magi.
Molly var en jourhund från Irland min granne tog hand om, och organisationen tyckte tyvärr att någon annan skulle få köpa Molly, men jag sörjer inte, för jag har fått förmånen att leva med Magi.

Molly var oerhört kontaktsökande som synes, liten och nätt och ändå så osäker på allt och alla. Hennes metod för att klara sig som gatuhund var att vara så charmig att ingen kunde stå emot henne.

Magi har haft förmånen att leva det mesta av sitt liv i en familj, kan det mesta i grundlydnad men har också en stor osäkerhet, kanske från sin valpdom som gatuhund i Kuala Lumpur, kanske för att hon precis flyttat till mig, och kanske hon helt enkelt är lite osäker. Hon påminner mig utseendemässigt en hel del om Mikas mamma Isa, fast lurvigare.

Och själv ska jag göra iordning så gott jag kan här ikväll och imorgon bitti, packa, mata och gosa katter, kolla upp hur min hundvakt ska få nycklarna, äta lite, gosa mer katter, vattna blommor, kolla hur Magi mår och när hon ska hämtas - och hur jag ska passa in det med min egen lämning på flygplatsen.
För jag ska tillbringa en vecka med Kier - det var länge sen nu - och bara ha det härligt, inte behöva slåss om maten med alla djur, inte behöva avbryta samtal för att skälla på valfritt djur, inte behöva släpa sig ur skrivbordsstolen för att promenera djur när man är jättetrött eller reda ut katastrofer - det ska bli helt fantastiskt! Inte behöva vakta så katterna inte blir jagade av hundarna, att hundarna inte blir mobbade av katterna, att blommorna överlever sol och regn och katter, att hemtjänsten törs komma och gå.
Vad ska jag egentligen ägna all TID åt? Fast vad jag förstår har Kier redan gjort ett rätt späckat schema åt oss, med bland annat besök på zoon och nöjesparker.

Och jag skyller ALL stress på katterna. Jag kan svära på at de la nåt i Magis mat så hon skulle vara dålig och borta och de fick ha lägenheten helt för sig själva hela helgen - och terrorisera mig såklart med att välta ner glas vareviga dag - i olika rum givetvis. Och om jag inte behövde oroa mig för Magi skulle jag givetvis ha packat klart nu - och ha full koll på var passet är - och alla blommor vattnade - och alla nycklar levererade...

Japp. Allt är katternas fel.

Junirapport

2009-06-30T00:13:00.001-07:00

Imorse vaknade jag med näsan mot en purrande kattmage. Pur lycka förstår ni - ja eller det gör ni kanske inte. :)
Dels var det alltså imorse, strax före åtta för att vara mer exakt, och detta efter mindre än åtta timmars sömn, vilket är en smärre tupplur i de senaste veckornas mått mätt.
Men dels för att det är kärlek och omtanke och ombonat. Sibylla lyckas med fyra kilo fluff få mig att känna mig liten, älskad och omhuldad, när hon ligger med pannan mot min, framtassarna smeksamt trampande över mina kinder och allt (oväntat andningsbart) purrande fluff mot mig, medan jag håller en hand om hennes rumpa och en hand på hennes mage. Att få mig att känna mig sådär liten och omhållen är en prestation i sig eftersom min självbild är "stor och klumpig", men desto större eftersom hon är katt.

Precis vad jag behövde var det i alla fall. Igår hade jag fruktansvärt ont trots citodon, och tordes knappt gå och lägga mig eftersom helgen var ett enda sömnhål.

Nu är klockan en kvart i städ, matlistan är skriven och satt på ytterdörren, tvättsäcken står redo utanför dörren, katterna är matade och hunden promenerad. Och jag har gjort te åt mig.

Idag är för övrigt premiär för en förhoppningsvis rolig företeelse, nämligen att Mikas förra dagismattes dotter (hängde ni med?) ska lämna sin hund hos mig. Cirkeln är sluten så att säga. En ung tik, korsning mellan rottis och schäfer. Kan nog bli jättebra, de träffades som hastigast igår med positivt utslag.

Mammas dag tänkte jag på henne mycket och pratade med henne på balkongen, mest om mina blommor, sådär pyssligt. Jag har fortfarande inte tagit mig ut till graven själv, känns som att prata med en telefonsvarare och jag har aldrig gillat såna. Jag vet att mormor, moster och syster gör jättevackert där, och jag har så fina kort på frusna blommor som lades där i vintras.

På mormors födelsedag fotade jag hejvilt. Strunta i alla datumangivelser, jag tar ut batterierna för att hindra kameran att ta miljoner kort på min väska inifrån, och då startar datumet om varje gång. Dessutom tycks min blogg strunta i alla platsangivelser så det blir inte alls så snyggt som jag vill ha det.

Födelsedagsbarnet självt i väntan på Vaxholmsbåten till stan.

Min vackra syster med yngste sonen. Det är otroligt att man kan vara så vårdslöst elegant med två små barn och i födelsedagiga lantkläder.

Systersonen poserar vant medan han eftertänksamt suger på sin "Festis", vilket ger honom ett så charmigt ansiktsuttryck. Sekunden efter vill han se resultatet av fotandet. Efter varje bild. Han är så smart. :D Den bilden har jag nu som skärmbakgrund, så jag kan titta på honom närsomhelst. Eller ja, närsomhelst min dator tycker så...

Min svåger med busglade äldste sonen. Man kan verkligen se det totala förtroende och tillit pojken har till sin pappa, och att det är rätt roligt att bli buren sådär.Min svåger med busglade äldste sonen. Man kan verkligen se det totala förtroende och tillit pojken har till sin pappa, och att det är rätt roligt att bli buren sådär.

Trots allt är det ganska arbetsamt att fira födelsedag en hel dag, och då är det toppen att kunna ta nallen och pekfingret (enligt traditionen - fast döden för tänderna) och slappna av hos tryggaste mamma med en bok.

Min egen födelsedag mådde jag dåligt, och sov mest hela tiden. Men syster och jag har firat i efterskott med att handla skor, fika och umgås. Supertrevligt!

Annorlunda lycka

2009-04-12T14:09:00.000-07:00

Jag har en riktigt dålig period just nu, ömsom utmattning, ömsom smärtmattning och ibland i ohelig kombination. Så jag borde verkligen inte sätta mig att skriva blogginlägg. Men.

Nån gång under vakenperioderna hörde jag något fantastiskt. Jag hörde en katt kräkas. Jag känner mina fyrbenta så väl att jag på ljudet kunde avgöra att det var Sibylla som kräktes. Och det var ett oerhört välkommet ljud, som värmde mig in i hjärtat.

När jag var uppe en sväng och besökte badrummet hittade jag hennes prestation, lägligt placerad under sandlådan, fortfarande fuktig. En rejäl hårkorv. Lycka. :)

Och orsaken till detta är att Byllkräkningar har varit ett frånvarande inslag i min vardag i många månader nu, för hon har mått för dåligt för att tvätta sig. Hon hade så ont i munnen och hade så mycket päls att hon bara gav upp hela projektet och var olycklig.

Så efter operationen trodde jag att hon skulle komma igång med tvätten igen, men icke. Jag och Minne gav henne och Sebastian varsitt bad, medan Suvi bestämt sa ifrån att hon skötte sig själv och inte ville ha nån assistans. Minne blev lite hispig över såren tycker jag, de gjorde ju nästan inte ont...

Så nån vecka efter ett lönlöst besök hos veterinären tittade jag förbi djuraffären och köpte ett skräckinjagande instrument till den fällande hunden, kallat the Furbinator. Sätter man i batterier kan den till och med vibrera. Fast så avancerad är inte jag.

Men hunden hämtades av husse samma kväll och i min jakt på lämpliga offer föll min blick på den otroligt lurviga, ovårdade katten. Med Minnes benägna bistånd sattes Furbinatorn i arbete. Och si, pälsen föll. Jag tror vi borstade bort halva katten vid första försöket. Sen åkte Minne hem och jag har furbat lite på egen hand. Jag kan inte påstå att Sibylla visar någon som helst entusiasm för projektet, jag har aldrig fått tvätta, borsta eller hålla i henne förut, och hon har låtit meddela att detta förbud fortfarande gäller.

Just nu ser hon lite osökt ut som en pudel. Smal och smäcker i mitten, oerhört lurvig fram och bak. Det är lite marigt att borsta huvud, man, fram- och bakben när man måste hålla i katten med ena handen och furba med den andra. Nån kattvan människa som kan hjälpa mig furba lite? ;)

Men, hon har alltså börjat tvätta sig själv igen, med sådant resultat att hon redan får hårbollar. Så detta genomäckliga ljud ger mig lyckoflin. Jag har löst mysteriet med den äckliga katten. :)

Mannen

2009-04-05T07:36:00.000-07:00

Det finns en Man i mitt liv. En Man, som inte ifrågasätter mig, som ser mig som jag ser mig själv bara mer positivt, som peppar mig, tröstar mig, tar hand om mig och stöttar mig. En enorm trygghet för mig.

Han säger att några av mina största fel är att jag är för tolerant, för tillåtande, att jag inte står på mig utan låter mig köras över och med och på. Att jag inte låter mig själv ta plats. Han tycker att jag brukar ha bra orsaker till sånt jag tycker, säger och gör, och känner inget behov av att fråga om dem eller säga att jag har fel titt som tätt.

Och det har gett mig vissa insikter. För jag blir nämligen så förvånad över att inte bli ifrågasatt av nån som är så viktig för mig, inte bli förhörd och förlöjligad oavbrutet. Det är något alldeles nytt för mig. Med mina tjejkompisar och andra vänner har det aldrig varit ett problem, så det är väl i vissa sammanhang det triggas, vad nu själva triggern kan vara.

Slutsatsen jag har dragit är i alla fall att jag gillar det. Jag gillar det så pass att jag tänker inte gå med på att bli behandlad som en andra klassens människa längre. Av någon.
En god vän är expert på detta, och vi har haft flera gräl om det senaste tiden, för jag tänker inte stå ut med det mer. Enkla, men förödande saker. Som att jag ber honom ta med min väska från bilen och han omedelbart frågar om jag vill ta med min väska, som om det var det dummaste han hört. Eller jag ber honom skruva eller spika fast en klösbräda, och han bestämmer sig för att binda fast den istället. Bara respektera mitt beslut och gör som jag ber?

Min mamma gjorde likadant i hela mitt liv - som t ex när jag skulle gå på date och ha kjol men inte tänkte raka benen för det var sommar och jag tycker det är fullt naturligt. Men mamma kunde inte tänka sig en sån fasa och tjatade tills HON fick raka mina ben. Jag lät henne för att inte verka ogin och för att hon blev så mycket nöjdare men i praktiken körde hon bara över mitt beslut igen.

Varför utgå ifrån att jag inte vet vad jag vill, inte har tänkt igenom mina beslut och generellt inte vet vad jag talar om? Varför alltid ifrågasätta? Jag förstår inte det, och det här gäller absolut inte bara dessa exempel. Jag är så van vid att behandlas så att jag aldrig ifrågasatt det. Min självbild inkluderar att vara FEL, jobbig, konstig, inte duga, inte räcka till, aldrig göra rätt, att alla andra vet bättre.

Och det värsta är att det ger konsekvenser i andra lägen. Jag har varit i flera destruktiva förhållanden nu, somliga som var direkt farliga för mig och mitt jag. Och det börjar alltid i den ändan - att karln i förhållandet vänder från att prisa mig, höja mig till skyarna och berömma allt jag gör börjar smyga in förakt och nedsättande kommentarer och handlingar. Sedan ökar dessa i grad och omfattning tills jag mår så dåligt att jag lyckas ta mig ur relationen.

Jag vill verkligen ta mig ur den onda cirkeln, och som jag ser det räcker det inte med att gå i kloster eller prata med en psykolog om män, jag måste ta tag i rötterna till problemet och mitt allmänna mående, och att respekteras som individ är en viktig del i detta. Helt oavsett är det en viktig del i vem som helsts liv att räknas som fullvärdig människa inte bara av sig själv utan också av sin omgivning. Borde vara så självklart att det inte ens behövs formuleras i ord såhär.
Det är för övrigt en av de skönaste insikter jag har haft. Att jag DUGER.

Och Mannen är så oerhört bra på att få mig att känna mig sådan. I hans ögon är jag en människa, stark, viktig, klok, självtillräcklig. Vår relation är baserad på respekt, utöver tillgivenhet och attraktion och samstämmighet på många andra punkter. Jag respekterar hans egenart, han respekterar min. Det är fantastiskt.

Avslutningar och omvärderingar

2009-03-17T17:34:00.001-07:00

Alla operationer har gått bra;
Sebastians öra hade en tumör, som bedöms vara mellan godartad och tämligen godartad till naturen, och eftersom den gick ner i öronbrosket kunde de inte ta bort allt, eller hur det nu var. Så vi får se vad som händer där, men växer den inte fortare än första gången hinner han dö av ålderdomssvaghet innan den blir ett problem.

Sibylla fick ta bort 2 hörntänder och 3 framtänder, så nu har hon i alla fall inte lika ont. Det märks på aptiten. Och tydligen ska det gå bra att äta och jaga även med bara en framtand och få framtänder. Jag lovar att inte skvallra om du tappar nån mus, hjärtat. ;)

Mika har fått analsäckarna sköljda igen, och tagit bort några fettknölar. Vi har t-shirts på henne utomhus av flera orsaker, dels för att skydda såren mot smuts, tassar, grenar och sånt samt mot kyla, hon har ju aldrig haft bar hud i snö förut. Hon har sett enormt rolig ut, men klart nöjdare än med tratt, och dessutom kommer hon åt med tassarna i alll fall i tratten. Nu är stygnen borttagna och ska bara läka färdigt.

Renoveringen är skjuten lite på framtiden eftersom bostadsrättsföreningen återupptagit förhandlingarna med Lidingöhem, som då förstås frusit alla icke akuta åtgärder. Jag hoppas verkligen det inte går igenom nu heller. Jag vill helst bo kvar. Jag älskar den här lägenheten. Åas kunde ekonomin må bra av lite billigare boende. Jaja, det blir nog bra.

Det funkar bra med hemtjänsten och jag har träffat några andra sjukskrivna i området, som jag umgås en del med och tanken är att vi ska hjälpa varandra. Jag har också blivit beviljad sjukersättning 50% och ska få träffa psykolog, tanken är att jag ska kanske kunna få boendestöd för att få hjälp att få saker gjorda här hemma, inte bara planerade.

Just nu mår jag inte särskilt bra vara sig psykiskt eller fysiskt, spänningshuvudvärken är inte konstant längre men kommer och går. Ett par jobbiga konfrontationer de senaste dagarna och ett par lika jobbiga insikter gör det inte bättre.

På plussidan just nu är all hjälp jag får, att alla djuren är färdigfixade, att tänderna är nästan klara och sjukskrivningen är mer problemfri. Och mina vänner. Mina otroliga, fantastiska vänner. Jag skulle inte klara mig utan ert stöd på alla plan.

Kanske dyker det upp en till punkt på plussidan snart. Oavsett hur det går kommer det alltid att ha varit något fantastiskt att vara med om. Mer om det en annan gång. :D

Tänder och veterinärer

2009-02-17T03:24:00.000-08:00

Jag är nästan färdig med min helrenovering av garnityret - tandstensborttagning, rengöring och slipning. Sen är det ett hål att fixa och en räkning att betala, men i övrigt är jag väl klar på det hållet.

Försäkringskassan har kommit fram till att åtminstone ett år till sjukskriven, sen kanske 25 - 50% arbetsförmåga. Vi får se. Det känns i alla fall inte stressat, och fibromyalgi funkar som arbetsdiagnos.

Sibylla ska också in för helrenovering av tänder nu. Veterinären var inte hälften så bekymrad för hennes försvunna hörntand med svullnad som för den rakt under, som har hål på tandhalsen, och massa tandsten och svullet tandkött. Hon tror Byll har nån sorts tandsjukdom som gör att tänderna atrofieras eller absorberas eller nåt annat fel - och antingen blir en del av benstrukturen - om vi har tur - eller är en inflammerad tandrot - om vi har otur. Sövning, röntgen och pyssel på den fronten också.

Sebastian är redan nyopererad, fixad i örat och lite tandsten borttagen. Frisk och glad och i lagom vikt. Mika ska opereras samtidigt som Sibylla, ta bort grejsen på svansen och ett par pylom tror jag de hette. Samt skölja de inflammerade analsäckarna. Jättebilligt med husdjur...
Bara Suvi är kvar, men hon är ju fortfarande ungdom, så ingen större riskfaktor.

Bylla var för övrigt supergullig i morse. Jag fångade henne under Minnes säng, stoppade ner henne i kattväskan, drog igen dubbelblixtlåsen, säkrade med knappen och extraremmen och sen vände jag mig om och tog på mig skorna. När jag lyfte väskan var den tom. Ridå! Jag hade totalt missat att stänga blixtlåset på kortsidan så hon hade helt enkelt gått ut igen. jag förberedde mig på att snoka igenom hela lägenheten med luskam igen, men såg henne genast jag kom ut i köket. tydligen trodde hon kusten var klar och satte sig att äta frukost. Gullkissen. Så vi hann i tid till veterinären.

Lärdomar

2009-01-24T17:15:00.000-08:00

Jag håller på att lära mig att inte hålla masken hela tiden. Att faktiskt gråta i två veckor om det är vad jag behöver, att säga att något komme att göra för ont innan det faktiskt gör det. Jag vet inte om det är invänjning av den nya medicinen, gamla trauman som kommer ikapp, att ha slängt ut Stefan eller att faktiskt leva alldeles själv ett tag. Men gråter gör jag. Hela tiden. För att inte gråta ler jag när det kommer nån, när jag måste ut, när Mika blir orolig.

Nu är det lite bättre. Jag gråter inte mer än säg varannan dag, och inte ens halva dagen. Jag är skörare än en snöflinga. Men det går framåt. Nu måste jag orka ta tag i att boka nya tider med doktorer och Försäkringskassan osv. Jag måste orka andas.

Det är snart mammas födelsedag. Pappas har passerat lika obemärkt som de senaste 8 åren eller så. Men mamma... Jag drömmer massor om henne, landet, gamla lägenheten och om pappa ibland. Bra och dåliga drömmar.

Just middagar med mamma sitter så stenhårt i närminnet. Det är klart man får äta mammalagat igen, att man kan gå till mamma när det kniper, när man behöver vara liten och hjälplös. Men det kan man ju inte. Aldrig mer.

Jag vet att det hämnar sig varje gång jag suckar och säger att nästa år kan ju i varje fall inte bli sämre. Så det säger jag inte nu. Men jag kan ju få hoppas att det inte blir mycket värre?

Mera simning i baljan boys

2009-01-17T09:21:00.000-08:00

Mikas husse fotade ett av de senaste besöken på Hundpoolen. Mika demonstrerar:

Lägg märke till den av förväntan krullade svansen. Det här är favoritpunkten i Mikas veckoschema, men själva hoppet från rampen är lite läskigt, därav de lite oroliga öronen och mattes lockande hand.

Först några uppvärmningsvarv längs kanten, fortfarande med svanstippen ovanför vattenytan.
"Kom igen då matte, när kommer det roliga?"
Sen börjar vi äntligen slänga frisbees så hon får jaga dem längs hela långsidorna, och vi smygande jagar henne längs kanten och hejar på. Dvs en av oss, den andra ska stå kvar vid kortsidan och slänga nästa frisbee när hon kommer tillbaka med den första.

De av er som nånsin slängt något åt Mika och sen förväntat att hon ska komma och leverera kanske förstår hennes förtjusning när jag berättar att hon självmant släpper frisbeen hon har i munnen när hon ser att man är beredd att slänga nästa. ;)
Och är matte sölig med att slänga tar man saken i egna käftar. Rena hajen!
Hennes lilla fjantiga krage kommer verkligen till sin rätt här. Men utan den blir man ju våt i öronen och det går ju bara inte för sig.
Här ser vi Mika i bytet mellan frisbees, sneglande på konkurrensen, dvs fotografen aka husse.

Dragkamp är roligt, och Mika har lärt sig ta spjärn med tassarna mot poolväggen så hon får mer kraft. Gissa vem som vinner?

Nöjd Mika undviker medtävlarna igen - hon är fortfarande oöverträffad.

När det är några minuter kvar på simtiden trollar vi fram det bästa som finns i simvärlden - BOLLEN. Mikas fascination vid denna runda plastkula är intressant, i brist på bättre ord, och vi är inte helt säkra på varför, men vi tror det kan ha något att göra med att jaga bojar om somrarna. ;)

Det är bara så svårt att få grepp om den där rackarns bollen, den smiter undan hela tiden. Kolla svallvågorna.

Här går vågorna höga, öronen är spetsade och hela kroppen simmar för fulla muggar, till skillnad från det förströdda paddlandet under uppvärm-ningsvarven. Mika gör sitt bästa för att fånga bollen, nästan dyker och tar ut sig så fullständigt att hon aldrig får simma med bollen mer än max 5 minuter. På land är bollen sen mer eller mindre ointressant. Lustig hund. ;)

Missar i massor

2008-11-27T11:42:00.000-08:00

Hennes majestät Sibylla "hjälper" mig att skriva, kliver på tangentbordet och pussar mig på händer och i ansiktet. Det är Stefan som gett henne tillnamnet "Ihre Majestät" eftersom hon är så fisförnäm och verkligen "ger audienser". Pusskatt. :D Hon gillar inte blixtar heller. Däremot hårsnoddar är kul.

Idag har Mika, husse och jag varit och simmat igen, första gången efter löpet, och husse tog bilder med sin superkamera så det ska bli spännande att se resultatet. När vi kom hem åt fröken en massa mat och gonar sig nu i sin nya säng under skrivbordet.

Jag har börjat gå hos sjukgymnast för träning och behandling, ska till neurolog för ny utvärdering och provtagning och ska boka ny tid hos Smärtcentrum. Ytterligare utökad hemtjänst och kanske boendestöd lite senare. Isis och Nephthys har flyttat till Uppsala *saknar* med Minne *saknar mer* och Sebastian bor tillfälligt hos en kompis. Egentligen var det tänkt att Suvi skulle vara där också, men efter två dagar gick hon fortfarande omkring och saknade mig högljutt, så nu bondar hon och Byll istället. Lustigt nog är hon mycket mindre glupsk nu. Och sover gärna under filten i fulsoffan istället för i mina knäveck som hon gör när Sebbeman är hemma.

Så har jag blivit med dygnsrytm igen, gissningsvis av det tillfälliga slaget som vanligt. Och har man väl gått och lagt sig vid niosnåret en kväll och vaknat pigg som en mört vid fem är det kört sen, trots coca cola. :( Men jag kommer säkert in i gamla vanliga osunda vanor snart. Men det är verkligen en välsignelse att kunna somna ifrån smärtan, som är riktigt jävla skitjobbig, helt enkelt. Att skriva ett blogginlägg går väl an, men inga längre sessioner, så tack och lov för Skype och datorsamtal, så man dessutom inte behöver nån telefonlur.

Suvi är en rätt märklig liten katt. Jag iakttar henne allt mer på sistone och fortsätter i min strävan att få henne att spinna också, inte bara slicka med sin oerhört vassa tunga. Man brukar ju säga att katter har sandpapperstunga, men i så fall är hon en slipmaskin. Det har hänt att det kommit blod när hon fått hållas ett tag, vilket jag låter henne eftersom hon har så få sätt att visa tillgivenhet.
Det allmänna intrycket är att hon inte bryr sig om människor ett dugg så länge hon får vara med Sebastian och Sibylla, men så lämnar jag då bort henne tillfälligt och en förtvivlad liten katt letar efter mig med sorgsna rop hela kvällarna. Är jag där blir hon jätteglad . I tio minuter. Väl hemma märks inte ett dugg, bara förnöjsamhet och det vanliga ignorerandet. Åas kan man gå och plocka upp henne, torka rent nos och ögonvrår och sedan gosa vidare med henne i en halvtimme eller så. Men komma själv? En gång i veckan kanske. Hon får väl tillräckligt med närhet av Sebastian och Sibylla kanske. Hon spinner mer med dem iaf. Och sen motbevisar hon mig igen. Lillkissen.

Vinterns första snö

2008-11-21T22:57:00.000-08:00

Imorse när Mika och jag gick ut var världen vit. Cirka tre centimeter vit, faktiskt, och ett ymnigt snöfall gjorde sitt bästa för att göra allt annat vitt, även oss, och lyckades naturligtvis jättebra eftersom jag har glasögon. :D

Vinterns första snö följdes av vinterns första vantstöld, hundjakt samt is-under-snö-dubbelvurpa. Först Mika, sen jag. Men det hindrade oss inte. Vi mötte Spindelmannen, en yttepytteliten whippet eller så som ser ut som en spindel i koppel med fyra ben. Jag kommer aldrig ihåg hans riktiga namn, men Mika och han tycker jättemcket om varann. Särskilt nu då, eftersom Mika har för sig att hon fortfarande höglöper... Så det blev lugnare sen när vi mötte en fyramånaders vit schäfervalp. Mika försökte flirta in sig hos honom också, fast med mindre framgång, tack och lov.

Hemma är allt tämligen skönt just nu. Jag har kommit igång med mina läkarbesök och så igen, och trummat upp lite nytt hopp och mod fast senaste veckan varit otroligt smärtsam. Sebastian och Suvi har provbott ett par dagar hos en kompis, och ska få bo där lite till efter helgen. I övrigt är vi sams och har haft rätt roligt och avslappnat.

2008-10-29T00:37:00.001-07:00

I helgen var Mika hos husse. På söndagen tog han en morgonpromenad med henne, och lämnade henne sedan ensam hemma en timme eller så medan han uträttade ärenden. Som vanligt stod hon i soffan med frambenen på ryggstödet för att titta på honom genom fönstret när han gick. Bästa "liten övergiven hund som ingen älskar"-blickarna, förstås. Hon är ruggigt bra på dem.

När han kom hem låg hon i hallen. Hon lyfte huvudet och skrek ömkligt. Han ringde mig omedelbart. När hon rörde huvudet och nacken skrek eller pep hon och hon haltade kraftigt på vänster fram. Jag tyckte det lät som en kraftig sträckning och beskrev det för honom som ryggskott eller nackspärr. Hon fick korta promenader i ytterst sakta tempo, och själv bestämde hon vart och att hon ville åka hiss till och från hans lägenhet en trappa upp. Mika är väldigt ynklig när hon har ont.

I måndags fick vi tid hos kiropraktorn på hennes hundsim, och tillbringade en timme med massage och stilla stretchning. Mika gnölade såklart när hon blev igenomklämd, men inte ett morr, inte en tand, och hon njöt oerhört av massagen. Undra på det, massage är fantastiskt...
Diagnosen var ungefär vad jag misstänkte, från en nackkota ner har en muskel liksom gått i baklås. Massage, vila och värme ordinerades.

Hundsimmet har utvecklats till en av Mikas absoluta favoritsysselsättningar och favoritplatser. Hon studsar in genom dörren, ger personen vid kassan en snabbkoll för att bestämma om hon ska stormskälla eller vara tyst, beroende på vem som sitter där, och inspekterar sedan godis- och leksakshyllorna. Efter det kan hon hälsa, om vi inte går direkt in till simmet. Vi använder inte flytväst på henne längre, bara en liten flytkrage runt halsen eftersom hon avskyr att få vatten i öronen. Hon slutar nästan simma för att skaka på huvudet, och ser lidande ut. Så vi har krage.

Sen står hon med viftande svans på rampen upp till poolen, medan husse fäller ner rampen som går ner i vattnet. Sen kastar hon sig oförväget (nåja) ut i vattnet och simmar med kraft och entusiasm i säkert tre fyra varv innan hon tycker att nu är jag färdig, nu kan vi gå. ;) Men då börjar vi leka istället, eftersom simtiden är en halvtimme. Det har gjort oerhörd skillnad i Mikas mående, så därför lär vi fortsätta så länge hon lever eller hon blir mirakulöst helt smärtfri och stadig i lederna igen...

Efter vår halvtimme äntrar man rampen igen, och som synes ska matte inte alls stå där bakom, utan vara framför med husse. Man duschar av allt klorvatten och torkar. Vid det här laget är Mika oerhört otålig, för sen går man ut och får godis i kassan.

Massagerummer är också väldigt populärt, eftersom kiropraktorn ger så skön massage, nåt jag inte längre har händer till och husse aldrig har varit särskilt engagerad i.

När Mika har ont är hon väldigt mammig. De sista två åren medan jag varit sjukskriven och hon har haft ont av sin ehrlichias har det blivit svårt, för att inte säga omöjligt, att lämna henne ensam. Hon river upp papperskorgar, hon hämtar och äter bröd från brödburken, äter allt ätbart hon kan komma över och övrig tid surar hon vid ytterdörren. Även hos husse, tröstar jag mig med.

Oftast brukar det gå bra att lämna henne med min pojkvän Stefan, och han vill väldigt gärna få rå om henne själv; det råder starkt tycke dememellan också. Men inte igår. Jag var tvungen att åka in till stan och uträtta ett par ärenden och jag vill inte utsätta henne för så lång "promenad" så hon fick stanna med Stefan. När jag kom hem rapporterade han dock att hon legat vid ytterdörren hela tiden, oavsett vad han gjort. Bara matte duger...

Men hon är märkbart bättre, rör sig mer obehindrat och har inte skrikit en enda gång idag. Ligger på sina vanliga ställen och sina vanliga sätt i mycket högre grad och tjatar på mig om saker igen. Jätteskönt. :)

Det är inte lätt när det är tungt.

2008-10-24T20:25:00.000-07:00

Stefans tänder bråkar, så han är butter och tyst. Mina händer bråkar så jag är frustrerad och sover helst när jag inte sitter vid datorn. Alla katterna är matade, Mika och inlåningen Herman sover efter promenad, Herman i soffan och Mika på mina fötter under skrivbordet. Hon tycker det är en förträfflig plats; skyddat och nära och full koll på sina människor. Hennes huvud vilar på min fot och bakdelen hos Stefan, ibland är det tvärtom. Soffan brukar gå bra också. :)

Vi säger inte så mycket. Dagar som den här är det väldigt skönt att vara två ändå, att bara ha hälften så många måsten. Men tungt är det ändå, konstigt vore det annars.

Här är jag. Äntligen. ;)

2008-10-17T20:45:00.000-07:00

På denna blogg presenteras jag, Lisa,

och mina bebbar;
Mika - tioårig tervkorsning,

och från vänster till höger mina katter Sebastian, Sibylla och Suvi, tretton, tretton och tre år gamla.

Här huserar även min pojkvän Stefan från Tyskland, hans två katter Speedy and Sweety, hans kanin Max och hans två gerbiler Morpheus och Neo. Och tillfälligtvis även Nephthys och Isis, en kompis' två svarta kissar som snart ska flytta efter matte till Uppsala där hon och hennes pojkvän skaffat lägenhet. Lugnt och stilla? Jo, precis efter matningen.

Min tanke var egentligen aldrig så många djur, även om jag visst brukade prata om att bo i en stuga på landet med åtta hundar, åtta hästar och åtta katter. Och kanske en karl som kan mocka i stallet. Jag har utvecklats lite sen jag var tre - fyra år gammal dock. ;) Men jag klagar inte, inte så ofta iaf, de står mig nära allihop.

Sedan snart två år är jag sjukskriven, för odiagnosticerade smärtor huvudsakligen i händerna, och det har egentligen inte hänt så mycket på de två åren utom att vi hittat en medicin, Cymbalta, som i alla fall gör tillvaron dräglig så länge jag har hemtjänst.

Den här bloggen är tänkt som dokumentation för mig själv, eftersom jag har en tendens att skönmåla hur jag mår i efterhand, ett sätt att hålla kontakten med vänner och familj, samt underhållning/skräckresor för hugade. :P