I helgen var Mika hos husse. På söndagen tog han en morgonpromenad med henne, och lämnade henne sedan ensam hemma en timme eller så medan han uträttade ärenden. Som vanligt stod hon i soffan med frambenen på ryggstödet för att titta på honom genom fönstret när han gick. Bästa "liten övergiven hund som ingen älskar"-blickarna, förstås. Hon är ruggigt bra på dem.

När han kom hem låg hon i hallen. Hon lyfte huvudet och skrek ömkligt. Han ringde mig omedelbart. När hon rörde huvudet och nacken skrek eller pep hon och hon haltade kraftigt på vänster fram. Jag tyckte det lät som en kraftig sträckning och beskrev det för honom som ryggskott eller nackspärr. Hon fick korta promenader i ytterst sakta tempo, och själv bestämde hon vart och att hon ville åka hiss till och från hans lägenhet en trappa upp. Mika är väldigt ynklig när hon har ont.

I måndags fick vi tid hos kiropraktorn på hennes hundsim, och tillbringade en timme med massage och stilla stretchning. Mika gnölade såklart när hon blev igenomklämd, men inte ett morr, inte en tand, och hon njöt oerhört av massagen. Undra på det, massage är fantastiskt...
Diagnosen var ungefär vad jag misstänkte, från en nackkota ner har en muskel liksom gått i baklås. Massage, vila och värme ordinerades.

Hundsimmet har utvecklats till en av Mikas absoluta favoritsysselsättningar och favoritplatser. Hon studsar in genom dörren, ger personen vid kassan en snabbkoll för att bestämma om hon ska stormskälla eller vara tyst, beroende på vem som sitter där, och inspekterar sedan godis- och leksakshyllorna. Efter det kan hon hälsa, om vi inte går direkt in till simmet. Vi använder inte flytväst på henne längre, bara en liten flytkrage runt halsen eftersom hon avskyr att få vatten i öronen. Hon slutar nästan simma för att skaka på huvudet, och ser lidande ut. Så vi har krage.

Sen står hon med viftande svans på rampen upp till poolen, medan husse fäller ner rampen som går ner i vattnet. Sen kastar hon sig oförväget (nåja) ut i vattnet och simmar med kraft och entusiasm i säkert tre fyra varv innan hon tycker att nu är jag färdig, nu kan vi gå. ;) Men då börjar vi leka istället, eftersom simtiden är en halvtimme. Det har gjort oerhörd skillnad i Mikas mående, så därför lär vi fortsätta så länge hon lever eller hon blir mirakulöst helt smärtfri och stadig i lederna igen...

Efter vår halvtimme äntrar man rampen igen, och som synes ska matte inte alls stå där bakom, utan vara framför med husse. Man duschar av allt klorvatten och torkar. Vid det här laget är Mika oerhört otålig, för sen går man ut och får godis i kassan.

Massagerummer är också väldigt populärt, eftersom kiropraktorn ger så skön massage, nåt jag inte längre har händer till och husse aldrig har varit särskilt engagerad i.


När Mika har ont är hon väldigt mammig. De sista två åren medan jag varit sjukskriven och hon har haft ont av sin ehrlichias har det blivit svårt, för att inte säga omöjligt, att lämna henne ensam. Hon river upp papperskorgar, hon hämtar och äter bröd från brödburken, äter allt ätbart hon kan komma över och övrig tid surar hon vid ytterdörren. Även hos husse, tröstar jag mig med.

Oftast brukar det gå bra att lämna henne med min pojkvän Stefan, och han vill väldigt gärna få rå om henne själv; det råder starkt tycke dememellan också. Men inte igår. Jag var tvungen att åka in till stan och uträtta ett par ärenden och jag vill inte utsätta henne för så lång "promenad" så hon fick stanna med Stefan. När jag kom hem rapporterade han dock att hon legat vid ytterdörren hela tiden, oavsett vad han gjort. Bara matte duger...

Men hon är märkbart bättre, rör sig mer obehindrat och har inte skrikit en enda gång idag. Ligger på sina vanliga ställen och sina vanliga sätt i mycket högre grad och tjatar på mig om saker igen. Jätteskönt. :)

Det är inte lätt när det är tungt.

Pojkvännen Stefans tänder bråkar, så han är butter och tyst. Mina händer bråkar så jag är frustrerad och sover helst när jag inte sitter vid datorn. Alla katterna är matade, Mika och inlåningen Herman sover efter promenad, Herman i soffan och Mika på mina fötter under skrivbordet. Hon tycker det är en förträfflig plats; skyddat och nära och full koll på sina människor. Hennes huvud vilar på min fot och bakdelen hos Stefan, ibland är det tvärtom. Soffan brukar gå bra också. :)

Vi säger inte så mycket. Dagar som den här är det väldigt skönt att vara två ändå, att bara ha hälften så många måsten. Men tungt är det ändå, konstigt vore det annars.

Här är jag. Äntligen. ;)

På denna blogg presenteras jag, Lisa,




















och mina bebbar;
Mika - tioårig tervkorsning,














och från vänster till höger mina katter Sebastian, Sibylla och Suvi, tretton, tretton och tre år gamla.











Här huserar även tillfälligtvis även Nephthys och Isis, en kompis' två svarta kissar som snart ska flytta efter matte till Uppsala där hon och hennes pojkvän skaffat lägenhet. Lugnt och stilla? Jo, precis efter matningen.

Min tanke var egentligen aldrig så många djur, även om jag visst brukade prata om att bo i en stuga på landet med åtta hundar, åtta hästar och åtta katter. Och kanske en karl som kan mocka i stallet. Jag har utvecklats lite sen jag var tre - fyra år gammal dock. ;) Men jag klagar inte, inte så ofta iaf, de står mig nära allihop.

Sedan snart två år är jag sjukskriven, för odiagnosticerade smärtor huvudsakligen i händerna, och det har egentligen inte hänt så mycket på de två åren utom att vi hittat en medicin, Cymbalta, som i alla fall gör tillvaron dräglig så länge jag har hemtjänst.

Den här bloggen är tänkt som dokumentation för mig själv, eftersom jag har en tendens att skönmåla hur jag mår i efterhand, ett sätt att hålla kontakten med vänner och familj, samt underhållning/skräckresor för hugade. :P