2015

Såhär de sista skälvande timmarna på 2015 kan det vara på sin plats att skriva i alla fall en tillbakablick, fast jag inte skrivit något annat på bloggen under året, bara i mitt hjärta.

Det jag mest minns såhär efteråt från början av året är bröllopsplaner. En hel del sistaminutenändringar vilka gav ett mycket bättre slutresultat än vi vågat hoppas och resten av planeringen som blev som den skulle. Men det är tur att jag inte tänkt gifta mig någon mer gång, jag skulle inte vilja göra om allt det jobbet.

Möhippan tog mig på sängen och blev fantastisk med spa, behandlingar och god middag på Blue Hotel på Elfviks udde. Sannen, Pernilla, Ewa, Sara och jag hade en härlig dag.

 Kari och jag hade en förfotografering med vår fotograf Cecilia Pihl och många av korten hon tog har blivit mina favoriter.

 15/5 2015 var vår bröllopsdag, och den blev helt fantastisk. Vacker plats, god mat, otrolig service, fantastiska gäster och bra väder. Inte en enda katastrof!

 Bröllopsvideon, gjord av Jujega Media.

Inte bära korg!

Vi tog massor av underbara kort som vi kommer att värdesätta så länge vi lever, både inne och ute i det vackra men kalla vädret. Det var varmare på julafton än på vår bröllopsdag, men ljuset var vårigt.

Tanken var att Kaxa skulle bära fram en liten korg med ringarna, men hon tyckte inte det var en bra idé även om det blev ett av mina favoritkort av henne någonsin. Det syns verkligen hur hon spottar ut korgen ur munnen.
Så istället band vi fast ringarna i snörena som hänger från halsbandet, lila för min ring och blå för Karis.

 Pernilla hade gjort mina smycken, både halsband, örhängen och hårnålar, och jag hade tagit hål i öronen, något som jag länge funderat på men aldrig gjort förut.
Sannen satte upp håret, varenda liten fläta, nål och spänne är precis rätt.
Ewa var fotografassistent och tog en massa vackra kort, särskilt före och efter fotografen var där. Tillsammans hjälpte de mig med påklädning, smink och nervlugn.

Nu får du kyssa bruden!

Smekmånaden gick till Storbritannien, närmare bestämt Alton Towers, https://www.altontowers.com, där vi tillbringade flera dagar i deras nöjesparker, en vattenpark och en berg- och dalbanepark. Nätterna bodde vi i en liten stuga i Enchanted Lodge Village och middagarna åt vi på hotellens olika restauranger. Vi hade makalöst roligt och har massor av kort.

Under sommaren fyllde jag 40 och hade kalas. Inte lika pompigt som när jag fyllde 30, men pompan lade vi på bröllopet. Men det blev ändå 4 fester, en per decennium. En med grannar och hundvänner, en på själva dagen, en med en norsk kompis (skulle varit ett par till, men de kunde inte komma) och en med hela familjen som avrundning i augusti. Då räknade vi även in Karis, Sannens, Martins och Lens födelsedagar i en god middag på Fjäderholmarna.

Karis systerdöttrar kom också på besök från Finland en helg och vi hade väldigt trevligt tillsammans, åkte runt på de guidade båtarna och bussarna, gick på Grönan, upptäckte Gamla Stan och åt på restaurang.

Efter träningspass blir man himla nöjd med världen.

Under hösten har fokus varit vila, hundträning och inglasning av balkongen. Hundträning är givetvis en ständigt pågående syssla, men då och då tar man nya tag och går en kurs eller så, vilket vi gjorde.
Balkongen är numera fint inglasad och vinterförvaring åt de flesta av mina krukväxter. Det är jättefint och oerhört praktiskt och arbetsbesparande att slippa snö och smuts där.

Vi hade ett halloweenparty också. Det blev väldigt roligt och maten blev god dessutom. Jag kan ha gått lite till överdrift med dekoren så det är tur att den går att återanvända i x antal år. Jag har delat film på hur det såg ut på facebook men hittar dem inte på datorn just nu.

Någon gång runt min namnsdag bestämde jag mig för att klippa håret. Från att ha nått till mina armbågar når det nu knappt över mina öron. Men något kort tänker jag inte lägga upp just nu. Kom och titta själva! :)

Kaos och Kali är rena radarparet och gläder oss med sina upptåg och mys. De är mycket mer Karis katter än mina vilket känns rätt märkligt för mig efter alla år med min flock, men jag unnar honom det av hela mitt hjärta. Vi tycker dessutom att Kalis utseende och personlighet är värda att få efterföljare så hon fick en pojkvän i höstas och väntar smått första helgen i januari.
Det känns väldigt bra att varken hon eller Kaos är det minsta rädda för fyrverkerier, och nästan inget annat för den delen.

Sen kom julen. Jag och Kari, Sara och hennes mamma och Martin firade jul ihop härhemma och hade det väldigt trevligt. Traditionell svensk jullunch med finska inslag, en hundpromenad för att skapa lite plats i magarna och sedan julklappsutdelning. När vi orkade åt vi middag, rådjursstek med hemgjord klyftpotatis och rönnbärsgele och en efterrätt inspirerad av Saddle and the Sabre - varma björnbär, blåbär och hallon med vaniljglass och vit choklad. Otroligt gott.

Och nu är det nyårsafton. Sara och jag tog en lång promenad när det fortfarande var ljust och tog sedan tåget till Larsberg, handlade lite och tog bussen hem. Nån bestämde sig för att skjuta fyrverkerier då men hundarna tittade bara misstänksamt på det hela.
Vi har ätit sparris med smörstekta vitlöksdränkta champinjoner med grädde, kycklingfilé med brie till rotfrutsgratäng och väntar på tillräckligt med plats i magarna för att äta kladdkaka och grädde.

Förhoppningar inför 2016 ska man visst peta in i en årssammanfattning också.
Jag hoppas att Kari och jag bygger vidare på vårt äktenskap och fortsätter ha det bra ihop. Att vi kommer ihåg att ha roligt ihop och skapa gyllene ögonblick i vår vardag men också slappnar av och tar det lugnt utan att sälla några krav på oss.

Vi planerar att renovera lite under året, t ex vardagsrummet från golv till tak, men vi får se när eller hur det blir.

Det vore trevligt att ta tag i AFA-papperen snart och få dem ifyllda av ICA så jag kan få ut ett par års extra pengar retroaktivt. Inte för att vi sitter i sjön på något sätt men extra pengar är en säkerhet.

Tanken är att Kari ska ta körkort så småningom, så antingen får vi hitta en finsktalande instruktör eller planera in mer svenskundervisning för det känns dumt att plugga svenska medan man lär sig köra bil.

En annan förhoppning är att Kaxa ska komma än längre med sina rädslor, att hon blir tryggare med sig själv och världen och kanske slipper gå i försvarsläge för så mycket. Hon är en av de lugnaste hundar jag träffat inomhus och med många andra hundars värsta skräckar; fyrverkerier, åska, kloklippning och pälsklippning så hon har mycket lugn att bygga vidare på.

Det ska bli spännande att se hur det blir med kattungarna, hjälpa dem och Kali till så bra uppväxt som möjligt. De har redan nya hem så jag har ingen oro på den fronten.

Semester i Törnevik

I år bokade Martin, Kari och jag en stuga utanför Linköping i två veckor, från midsommardagen och två veckor framåt. Trots eller kanske tack vare det omväxlande vädret hann vi med riktigt mycket. Eftersom vi tänkte att Kaxa skulle spricka av energi av att vara ensam i två veckor lånade vi med oss grannes cockerpoo Doris som lekkompis. De hade väldigt roligt tillsammans men efter ett par dagar började Doris tycka Kaxa var lite jobbig som aldrig ville bara slappa. Därför var det vältajmat när Sara ringde och frågade om vi kunde passa Kaxas bästis Geir en vecka. Hon kom och besökte oss över helgen och de tre hundarna hade väldigt roligt ihop.

Vi tog med Sara och alla hundarna en sväng till gamla Linköping men det blev bara halvlyckat. Hundarna blev upprörda så fort flocken skildes åt, vilket vi gjorde hela tiden för att alla skulle få se så mycket som möjligt och man inte tar med en hundflock in. När vi travat runt en timme och tittat på lite affärer, lite muséer och lite skådespeleri öppnade sig skyarna, regnet vräkte ner och det åskade, så vi åkte tillbaka till stugan.

Vi åkte till en skog och klättrade i Trollegater, en sorts grottbildning från istiden med djupa sprickor och grottor som man förr i tiden trodde troll bodde i. Därav namnet Trollegater. Det var otroligt vacker natur och väldigt mörka grottor som man fick lite visuell hjälp att hitta medelst röda pilar på marken. Kaxa och Doris hittade en väldigt fin lerpöl i skogen också, så sen fick de bada lite i sjön när vi kom hem.




Andra semesterveckan besökte Martin och jag Virum älgpark där man fick verklig närkontakt med älgar av alla åldrar och kunde handla allehanda älgiska souvenirer. paret som äger parken brukade ha kor, men detta var tydligen roligare, och klart originellare. Vi fick åka åka runt i traktordragna vagnar i älghägnet, och klappa, mata och pussa de älgar som kom fram till vagnarna. De yngsta kalvarna var 6 veckor gamla. Dit skulle vi gärna åka igen!



Kari och Martin åkte in till Linköpings Flygvapenmuseum en eftermiddag och hade trevligt, jag var i stugan med hundarna.

Vi tog också en rundtur på Ekenäs Slott, med guide i tidsenliga kläder som berättade historiska anekdoter och lokala spökhistorier. Vackert, intressant och lärorikt, och så var det väldigt söta föl i hagen utanför också.


Martin och jag tog en heldag och åkte längs Kinda Kanal större delen av sträckningen, (numera minns jag inte exakt hur långt, hur många slussar, hur stort fall eller vilka orter), utom att vi gick i land i Linköping, åt lunch på fartyget Kind, och tog tåget hem igen. Det var också en av av de mer minnesvärda upplevelserna, trots min brist på minne för detaljer. :)










För att repetera succén från förra året letade vi reda på en dressinåkningsplats i år också, men det var inte hälften så läckert som i Värmland, även om det klart var värt besväret. Geir var med och tyckte att det svåraste var att sitta still, men det är ett ganska vanligt problem för honom.

Martin tog på min begäran lite bilder av ett lokalt vattenfall. Resten av bilderna orkar jag inte skriva fina texter till, men de ger en rätt bra bild av vår semester.

Fibro

Jag har haft en så fantastisk sommar smärtmässigt. Sådär fantastisk att jag inte fört smärtdagbok och inte tagit smärtstillande mer än någon gång i veckan. I flera månader! Det var två år sedan jag sist hade en så bra period, och jag har njutit av varenda dag.
Nu tyvärr verkar det som ett nytt skov börjat och idag var jag uppe på 9 av 10 på smärtskalan, trots två doser Citodon under dagen, så jag var tvungen att spänta i med Naproxen och Paraflex nu på kvällskvisten.
För mig är 9 att jag dels vill hugga händerna av mig och dels inte kan låta bli att gråta. 10 är medvetslös, typ.
Idag var i alla fall en del av tårarna självömkan. Jag vill inte att min bra period ska ta slut redan. Jag vill inte ha ont ont ont igen. Jag orkar inte!
Men jag vet att vad jag vill och orkar inte spelar någon roll.
Så jag finner vad tröst jag kan i att jag haft en bra sommar. En riktigt bra sommar...

Mika, min Mika

Mika på tolvårsdagen.

Nu har jag gått och dragit ut på att skriva inlägg igen. Och detta av samma gamla anledning. Det är inte lätt att skriva minnestexter över sina älskade, och att skriva om Mika är ännu svårare än det var att skriva om Sibylla.

Nästan 16 år fick vi. Noga räknat 15 år och tio månader, minus två dagar. Hon föddes 24/5 1998 medan Boel och jag åt frukost och vi märkte inte att Isa börjat föda förrän vi var nästan klara.

Redan innan parningen sa jag strängt till Isa att få till en beige tikvalp till mig eftersom Boel och jag tänkte som så att vi skulle dela på jobbet och jag skulle få en av valparna. Mika var först ut av åtta syskon, skrek högst, var starkast och hade mest åsikter redan från dag ett. Det var fem svarta valpar och tre beiga, tre tikar och fem hanar. En beige tikvalp i hela flocken och redan dag tre stod det klart att hon var en väldigt stark personlighet. Alla de tre beiga var flera grader tuffare än de svarta redan innan ögonen öppnades och de kunde gå, så man fick lägga undan dem lite så de inte skulle knuffa bort de svarta från maten, och Mika var klart tuffare än sina båda beiga bröder. Det var först tredje dagen vi började kalla henne Mika förresten. Hennes första namn var Piplisa eftersom hon skrek som en besatt.

Isa och alla åtta valparna på Töcknan.

När valparna var fem veckor tog vi ut hela flocken till landet, och där bodde jag resten av valptiden med Isa, Geena, åtta valpar, mina tre katter och två jourkatter från Djurfrämjandet, varav en sedermera flyttade hem till Boel och Isa och fick heta Ramses.

Mika åtta veckor.

Isa och Mika hösten 1998.

Eftersom Mika var en sån tuffing tyckte jag att det var extra viktigt att hon
fick fortsätta umgås med sin mamma, till bådas förtjusning. Isa lärde henne hundspråket och var en sträng mamma. "Nu går du i vattnet och kommer inte upp förrän du har simmat!" typ. Samtidigt var Mika mycket skeptisk till sånt som tunnelbanan, bilar och båtar. Första gången vi skulle åka tunnelbana t ex hade jag med både Isa och Geena och Mika tvärvägrade ändå att ens gå fram till trapporna. Det tog flera månader att lära henne detta och då från andra tunnelbanestationer.

Mika var väldigt skeptisk till bilar i början - och ganska åksjuk.

När Mika var tre - fyra månader åkte Martin och jag upp till Mödänge över en helg. Det tog kål på hennes bilrädsla för övrigt, och vi fick en skön helg. Ursprungligen var Mika tänkt att vara bara min hund, men en kort tid innan hon föddes blev Martin och jag tillsammans igen och vi bestämde då att hon skulle tillhöra oss båda två och vi skulle dela på allt gällande henne. Det gjorde vi också, hela hennes liv.

 

 

Mika 3 månader i Mödänge.

Mika förstörde ingenting när hon var valp. I hallen la hon sig superförsiktigt runt våra skor, aldrig ovanpå, och hur mycket hon än slet i sina hinkar hade hon aldrig sönder våra saker. Enda gången hon gjorde nånting destruktivt var nä vi lämnade henne ensam hemma första gången och gick på bio en kväll. Då hade hon tuggat på Martins hallvägg och modemsladd när vi var borta.

 

Mika med sko i Mödänge.

Finaste Mika.

Har det slutat regna?

I många år såg Mika ut såhär. Vippöron framåt och svans i kurva, allt högre hållen ju gladare hon var. Var hon på riktigt gott humör stod svansen i cirkel och slog henne på rumpan. Det var inte förrän hon blev åtta - nio år som öronen reste sig och svansen började rätas ut.

Mika var väldigt mångsidig och vi provade det mesta med henne. Vi gick massor av kurser, särskilt via Hundens hus eftersom jag gillade deras tänk. Valpkurs, grundlydnad, agility, personspår, blodspår, och lydnad gick vi dessutom flera gånger, inte för att Mika var olydig eller svårtränad, utan för att hon tyckte det var så  roligt att träna och lära sig saker.

Mika på balansbrädan.

Mika leker kapplöpningshund.

Agilitykursen var en heldagskurs, och i slutet på den varma och soliga dagen var alla trötta - instruktörer, elever, hundar - ja, utom Mika såklart, som satt med spetsade öron och tindrande ögon och ville leka mera. I hela sitt liv älskade hon agility så det var en födelsedagsaktivitet ända tills hon var fjorton tror jag, fast med alltmer anpassade övningar. Gamla tanter ska inte hoppa högt eller långt till exempel, men att gå slalom, springa genom tunnlar och balansera gick bra upp i ganska hög ålder. På kortet har jag peruk för övrigt, så det var den våren jag gick på cellgifter.

En annan sak vi provade på som Mika älskade var kapplöpningsbanan. I Skarpnäck fanns det en träningsbana där hundar fick springa ett varv efter den mekaniska haren varannan helg mot en facil avgift. Första gångerna var det inkörning på bana och hare och vi var väldigt bortskämda med en hund som glatt sprang efter haren i snöret och sedan hämtade tillbaka den till startläget så den var redo för nästa hund.

Å andra sidan var vi tvungna att ge henne lite draghjälp när hon skulle springa sina första hela varv genom att en av oss stod halvvägs på banan. Annars bröt hon loppet, vände och kom tillbaka till oss, älskade vallhund.

Mikas simrehabilitering.

När hon började bli till åren drabbades hon av Ehrlichias och vi bytte mer eller mindre ut kapplöpning mot simträning som stadig aktivitet, och simmade gjorde hon en gång i veckan resten av sitt liv med undantag för semestrar och dylikt.


Mika älskade att simma trots den bryska introduktionen av Isa, och våra största inkallningsproblem var alltid relaterade till vatten och/eller sjöfågel. Om hon simmade efter sjöfåglar kom hon inte i land igen förrän de flugit eller hon började få kallsupar.

Mika jagade sork på Gärdet.

Andra jakter som roade Mika var sorkjakt och ekorrjakt. Hon kunde gräva i evigheter på Gärdet eller annan lämplig plats, och försöka klättra i träd efter ekorrar, eller åtminstone rusa efter dem. Martin råkade illa ut bara häromåret pga det när han hade henne kopplad och cyklade från Larsberg till oss. Mika såg en ekorre och ryckte honom av cykeln så han fick ett fint sår på näsryggen.

Mika på blandisutställning

Vi tyckte givetvis att Mika var den vackraste hunden på jorden, så vi åkte på utställningar ibland med henne, delvis för att få nån sorts bedömning, delvis som aktivering, och delvis som träning eftersom folk var läskiga. Ibland blev hon inte placerad alls för domaren inte fick titta på henne, en gång kom hon tvåa och en gång vann hon. En gång kom hon till final men blev fyra, och vann istället trickklassen med sina ringar.

Mikas älskade ringar.

Det tog evigheter att lära henne det tricket för övrigt. Ett år om jag minns rätt. Först fick vi lära henne att ens peta på ringarna med nosen, till att ta dem i munnen, sikta på pinnen fast den svajade, lägga på dem ordentligt och till slut att lägga dem i rätt ordning. Men när hon väl kunde gick det på två röda sekunder och blev ett favorittrick hon kunde göra när som helst och var som helst.

Mika var en hund som behövde mycket motion och mycket hjärngympa, så vi hade mycket aktiveringsleksaker och många tricks på repertoaren. Men favoritleksakerna var i många många år hinkar.

Hinken är med på Gärdet.

De skulle tuggas på, bäras på, slängas omkring, serveras godis i och fungerade nästan som nallebjörnar. Hon hade med en hink på de flesta promenader i åratal och bar dem på alla tänkbara sätt, somliga gånger kunde hon se, andra inte, och ibland bar hon dem i handtaget, men oftast var handtaget bortrationaliserat. Vart vi än åkte med henne skulle åtminstone en hink med. En annan stor favorit var fotbollar/basketbollar. Poängen med dem var att punktera dem och sedan slita dem i stycken.

Mika fixar poängen.

För Mika var umgänge med andra hundar oerhört viktigt, och helst samma hundar ofta. När hon var valp lekte hon mycket med en tvåårig boxertik som hette Flip, spelade fotboll med en dvärgtax i parken - taxen var alltså fotbollen - och hade en pudelkompis som hette Stina. Sen när hon började på dagis umgicks hon med de hundarna om dagarna, men var alltid mycket tydlig med att hon mycket hellre var med oss. Det var lika svårt att lämna henne varje morgon. När jag sen flyttade till Lidingö och började jobba på ICA blev det ogörligt att fortsätta med det dagiset, då man var tvungen att lämna 06.30 och hämta 17.30 vid deras lilla lastbil runt Gustav Adolfsparken. Börjar man sen jobba klockan tio nånstans i Stockholm, och slutar 18.00 blir vardagen väldigt svår. Så efter ett tag skaffade jag dagmatte på Lidingö och Martin kanske till och med hade flyttat till Larsberg vid det laget.

Stora delar av flocken.

Efter några år fick jag fibromyalgi och blev sjukskriven. Nån gång då började jag fundera på en andra hund och så småningom kom Magi. Hon och Mika blev aldrig bästisar men trivdes bra med varandra för det mesta. Men allra bäst var det med andra belgare, det märktes att Mika föredrog dem, oavsett variant. Hon var ju också så språksäker att hon såg förbi rädsla och osäkerhet och blev vän med hundar som annars inte gillade främmande hundar, så länge de inte var rent aggressiva. Men fanns det inte belgare

Mika och Kaxa i Värmland sommaren 2013.

dög andra hundar också, och de flesta hundar gillade Mika, trots att hon lekte så tufft. Det blev en hel flock till henne till slut, alla daghundarna och grannhundarna hon ofta umgicks med.Och till sist även Kaxa. När Kaxa och Mika väl började leka (när Kaxa var över ett år gammal) var Kaxa oöverträffad som lekkompis. Tuff och underdånig i lagom mått, och de lekte nästan dagligen fram till sista veckan i Mikas liv.

Mikas vattenflaska.

Mika var en bra läromästare och lärde bland annat Kaxa att dricka från flaska och våga lukta på läskiga saker. Eftersom Mika var döv de sista åren lärde sig Kaxa att inte vara rädd för fyrverkerier, då både Mika och Magi var kolugna. Att dricka ur flaska var för övrigt otroligt bra förra våren då Mika fick infektion i tänderna och vägrade dricka ur vattenskål, troligen på grund av smärta. En smal rännil in i munnen funkade, och hon fick i sig en hel del livsviktig vätska. En liten klick köttfärs på tungan slank också ner.

Mikas trettonårsdag. Mika Gottegris!

På födelsedagarna åkte vi till Fågelöudde. I kylväskan fanns grytbitar, märgben och baguetter samt dricka till hundar och människor. Mika tyckte ibland att serveringen var lite långsam och påpekade detta i klassisk diskret Mikastil.

Mika i vintras med sin boll.

Som tidigare berättat blev Mika galen i apportering av små bollar när Kaxa började tycka det var roligt, så man var tvungen att ha med en boll vardera och slänga åt dem lite utstuderat. En lång eller svår åt Kaxa, och en väldigt lätt åt Mika. Men allt som roar en gammal gråstarrig tant är bra. Och gammal tant var väldigt road, och tjatade om sin boll minst lika enträget som Kaxa om den inte kom fram ofta nog.

Mika och Atlas

Men alla sagor har ett slut. I mitten av mars började Mika löpa, givetvis exakt samtidigt som vi fick fint herrbesök. Leonbergern Atlas som vi känt i många år kom nämligen för att ha semester hos oss en vecka och det blev så pass besvärligt att vi bestämde att Mika fick vara hos husse och ta det lugnt istället om dagarna och jag gick över och gick ut med henne. Hon var nämligen alldeles för förtjust i Atlas, och han stod och sjöng serenader för henne så hon knuffade upp grinden till sovrummet och kunde gå till honom. Han var dubbelt så stor och tung som hon, och dessutom ska inte hundraåringar få barn, så lite avskildhet var av nöden.

På måndagen var Mika gladare och piggare än vanligt. Hon ville gå en lång promenad, hon skulle bära kopplet och hon gick framför mig nästan hela vägen. Jag är så glad att jag har det minnet nu.
Onsdagen och torsdagen var hon väldigt långsam och ledsen och drack och kissade jättemycket, så på torsdagen var vi hos vår lokala veterinär och fick antibiotika. Sen åkte vi till hundsimmet och hon simmade tappert i tio minuter.
På fredagen när jag kom till Martin för att gå ut med henne fick jag ingen svansviftning. Hon tittade på mig men höjde inte huvudet. Jag mutade ut henne en runda runt huset och bestämde mig sedan för att inte lämna henne ensam. Hon gick och drack ett par gånger och jag lirkade i henne kanske 50 gram färskfoder. Mest satt vi i vardagsrummet. Jag fick vara nära, men inte titta på henne och inte vara intill. Hon var så trött men fick ingen riktig vila för sin envisa hosta. Hon andades snabbt och grunt.
Martin kom hem flera timmar tidigare än vanligt. Han fick inte heller någon svansviftning men en nöjd blick. Han gav henne lite köttfärs och grädde och hon fick i sig runt 100 gram. Sedan kom Kari över med Kaxa och vi tillbringade kvällen ihop. Mika verkade gilla att vi var alla tillsammans och slickade i sig lite bearnaisesås. Hon lirkades ut på ett par kissrundor till under kvällen.
Hon hade problem att gå, bakbenen hängde inte med. Hon hade också svårt att lägga sig och att byta positioner.

Gammal bild från Valhallavägen.

Mika slappar i Martins soffa.

Jag stannade under natten och vi tänkte att antingen kickar antibiotikan in eller så somnar hon in, men icke. Hon blev bara tröttare men fick ingen vila. Vi skulle ringt in hennes veterinär nästa dag men det blev inte så.
Under natten väckte hon mig med ytterligare en envis hostattack och hon stoppade huvudet i famnen på mig och bara stod. Jag väckte Martin och vi tog oss iväg till Bagarmossens djurklinik. På vägen till bilen vek sig bakbenen under henne och Martin fick bära henne till bilen, och in på Bagarmossen. Vi kom dit 4.30 och 6.30 22/3 2014 var hon borta.
Vi ville inte utsätta henne för röntgen, operation var inte aktuellt och gissningsvis hade hon livmoderinflammation och möjligen lunginflammation. Att hon slapp lida var det centrala och hon var så otroligt trött.

Under morgonen kom Kari dit med Kaxa som fick sniffa lite på Mika och sedan demonstrativt tyckte att hon var färdig och det var dags att gå.

Vi begravde henne i Mödänge bakom en björk, och gjorde en fin grav med blommor, grus och stenar. En sten för henne och en sten för de andra djuren som gått bort de senaste åren, ett djur per år.

Mika blev 15 år och tio månader minus 2 dagar.
Hon har alltid funnits, och nu finns hon inte. Hon fattas mig. Hon fattas mig evinnerligen men hon finns alltid i mitt hjärta.

Den nya graven i Hälsingland med alla älskade namnen.