Lärdomar

Jag håller på att lära mig att inte hålla masken hela tiden. Att faktiskt gråta i två veckor om det är vad jag behöver, att säga att något komme att göra för ont innan det faktiskt gör det. Jag vet inte om det är invänjning av den nya medicinen, gamla trauman som kommer ikapp, att ha slängt ut Stefan eller att faktiskt leva alldeles själv ett tag. Men gråter gör jag. Hela tiden. För att inte gråta ler jag när det kommer nån, när jag måste ut, när Mika blir orolig.

Nu är det lite bättre. Jag gråter inte mer än säg varannan dag, och inte ens halva dagen. Jag är skörare än en snöflinga. Men det går framåt. Nu måste jag orka ta tag i att boka nya tider med doktorer och Försäkringskassan osv. Jag måste orka andas.

Det är snart mammas födelsedag. Pappas har passerat lika obemärkt som de senaste 8 åren eller så. Men mamma... Jag drömmer massor om henne, landet, gamla lägenheten och om pappa ibland. Bra och dåliga drömmar.

Just middagar med mamma sitter så stenhårt i närminnet. Det är klart man får äta mammalagat igen, att man kan gå till mamma när det kniper, när man behöver vara liten och hjälplös. Men det kan man ju inte. Aldrig mer.

Jag vet att det hämnar sig varje gång jag suckar och säger att nästa år kan ju i varje fall inte bli sämre. Så det säger jag inte nu. Men jag kan ju få hoppas att det inte blir mycket värre?

Mera simning i baljan boys

Mikas husse fotade ett av de senaste besöken på Hundpoolen. Mika demonstrerar:

Lägg märke till den av förväntan krullade svansen. Det här är favoritpunkten i Mikas veckoschema, men själva hoppet från rampen är lite läskigt, därav de lite oroliga öronen och mattes lockande hand.

Först några uppvärmningsvarv längs kanten, fortfarande med svanstippen ovanför vattenytan.
"Kom igen då matte, när kommer det roliga?"
Sen börjar vi äntligen slänga frisbees så hon får jaga dem längs hela långsidorna, och vi smygande jagar henne längs kanten och hejar på. Dvs en av oss, den andra ska stå kvar vid kortsidan och slänga nästa frisbee när hon kommer tillbaka med den första.

De av er som nånsin slängt något åt Mika och sen förväntat att hon ska komma och leverera kanske förstår hennes förtjusning när jag berättar att hon självmant släpper frisbeen hon har i munnen när hon ser att man är beredd att slänga nästa. ;)
Och är matte sölig med att slänga tar man saken i egna käftar. Rena hajen!
Hennes lilla fjantiga krage kommer verkligen till sin rätt här. Men utan den blir man ju våt i öronen och det går ju bara inte för sig.
Här ser vi Mika i bytet mellan frisbees, sneglande på konkurrensen, dvs fotografen aka husse.

Dragkamp är roligt, och Mika har lärt sig ta spjärn med tassarna mot poolväggen så hon får mer kraft. Gissa vem som vinner?

Nöjd Mika undviker medtävlarna igen - hon är fortfarande oöverträffad.

När det är några minuter kvar på simtiden trollar vi fram det bästa som finns i simvärlden - BOLLEN. Mikas fascination vid denna runda plastkula är intressant, i brist på bättre ord, och vi är inte helt säkra på varför, men vi tror det kan ha något att göra med att jaga bojar om somrarna. ;)

Det är bara så svårt att få grepp om den där rackarns bollen, den smiter undan hela tiden. Kolla svallvågorna.

Här går vågorna höga, öronen är spetsade och hela kroppen simmar för fulla muggar, till skillnad från det förströdda paddlandet under uppvärm-ningsvarven. Mika gör sitt bästa för att fånga bollen, nästan dyker och tar ut sig så fullständigt att hon aldrig får simma med bollen mer än max 5 minuter. På land är bollen sen mer eller mindre ointressant. Lustig hund. ;)