Mannen

Det finns en Man i mitt liv. En Man, som inte ifrågasätter mig, som ser mig som jag ser mig själv bara mer positivt, som peppar mig, tröstar mig, tar hand om mig och stöttar mig. En enorm trygghet för mig.

Han säger att några av mina största fel är att jag är för tolerant, för tillåtande, att jag inte står på mig utan låter mig köras över och med och på. Att jag inte låter mig själv ta plats. Han tycker att jag brukar ha bra orsaker till sånt jag tycker, säger och gör, och känner inget behov av att fråga om dem eller säga att jag har fel titt som tätt.

Och det har gett mig vissa insikter. För jag blir nämligen så förvånad över att inte bli ifrågasatt av nån som är så viktig för mig, inte bli förhörd och förlöjligad oavbrutet. Det är något alldeles nytt för mig. Med mina tjejkompisar och andra vänner har det aldrig varit ett problem, så det är väl i vissa sammanhang det triggas, vad nu själva triggern kan vara.

Slutsatsen jag har dragit är i alla fall att jag gillar det. Jag gillar det så pass att jag tänker inte gå med på att bli behandlad som en andra klassens människa längre. Av någon.
En god vän är expert på detta, och vi har haft flera gräl om det senaste tiden, för jag tänker inte stå ut med det mer. Enkla, men förödande saker. Som att jag ber honom ta med min väska från bilen och han omedelbart frågar om jag vill ta med min väska, som om det var det dummaste han hört. Eller jag ber honom skruva eller spika fast en klösbräda, och han bestämmer sig för att binda fast den istället. Bara respektera mitt beslut och gör som jag ber?

Min mamma gjorde likadant i hela mitt liv - som t ex när jag skulle gå på date och ha kjol men inte tänkte raka benen för det var sommar och jag tycker det är fullt naturligt. Men mamma kunde inte tänka sig en sån fasa och tjatade tills HON fick raka mina ben. Jag lät henne för att inte verka ogin och för att hon blev så mycket nöjdare men i praktiken körde hon bara över mitt beslut igen.

Varför utgå ifrån att jag inte vet vad jag vill, inte har tänkt igenom mina beslut och generellt inte vet vad jag talar om? Varför alltid ifrågasätta? Jag förstår inte det, och det här gäller absolut inte bara dessa exempel. Jag är så van vid att behandlas så att jag aldrig ifrågasatt det. Min självbild inkluderar att vara FEL, jobbig, konstig, inte duga, inte räcka till, aldrig göra rätt, att alla andra vet bättre.

Och det värsta är att det ger konsekvenser i andra lägen. Jag har varit i flera destruktiva förhållanden nu, somliga som var direkt farliga för mig och mitt jag. Och det börjar alltid i den ändan - att karln i förhållandet vänder från att prisa mig, höja mig till skyarna och berömma allt jag gör börjar smyga in förakt och nedsättande kommentarer och handlingar. Sedan ökar dessa i grad och omfattning tills jag mår så dåligt att jag lyckas ta mig ur relationen.

Jag vill verkligen ta mig ur den onda cirkeln, och som jag ser det räcker det inte med att gå i kloster eller prata med en psykolog om män, jag måste ta tag i rötterna till problemet och mitt allmänna mående, och att respekteras som individ är en viktig del i detta. Helt oavsett är det en viktig del i vem som helsts liv att räknas som fullvärdig människa inte bara av sig själv utan också av sin omgivning. Borde vara så självklart att det inte ens behövs formuleras i ord såhär.
Det är för övrigt en av de skönaste insikter jag har haft. Att jag DUGER.

Och Mannen är så oerhört bra på att få mig att känna mig sådan. I hans ögon är jag en människa, stark, viktig, klok, självtillräcklig. Vår relation är baserad på respekt, utöver tillgivenhet och attraktion och samstämmighet på många andra punkter. Jag respekterar hans egenart, han respekterar min. Det är fantastiskt.