Farväl Sibylla

20/5 1996 - 1/7 2010.

Idag fick Sibylla dö. Alldeles för tidigt och flera år för sent och alldeles lagom.
Bortsett från en kronisk tarmkatarr mådde Bylla nämligen fantastiskt, alla värden var jättefina, och hon var bara fjorton år - världsrekordet är visst 38 år eller så.

Samtidgt känns det som att jag borde tagit bort henne redan när hon var tvungen att operera bort massa tänder. Efter det har hon aldrig varit riktigt frisk.

Och ändå är det alldeles lagom, för nu har hon haft en så gott som smärtfri försommar och fått vara ute nästan varje dag i flera veckor. Jag ville ge henne en så fin sista tid som möjligt.

Nu hade hon börjat kissa på golvet igen - ett tecken på att hon mådde sämre - och gått ner mer i vikt trots trägen medicinering mycket mot hennes vilja. Det var helt enkelt dags.

Farväl Sibylla.

Den mjukaste lilla fluffboll som sov på min kudde så gott som varenda kväll och älskade att gosa - på sina egna villkor. Som hade långa samtal med utvalda människor, i synnerhet exsambon. Som älskade att leka med en ståltråd med pappbitar på. Som ville bli pussad på pannan som hälsning och som ville nosgnuggas som audiens till nästan varenda besökare från sin tron ovanpå akvariet.

Eftersom hon vek undan om nån försökte klappa henne på ryggen och istället förtjust skulle pussas och dessutom hela tiden meddelade ytterst tydligt vad och när man fick beblanda sig med henne kallades hon Ers Majestät av de invigda. Hon hade en liksom kunglig air omkring sig. :) Och efter tre gnugg svävade hon ur bild och dök sedan upp som gumman i lådan tre minuter senare på exakt samma sätt som när hon dök upp första gången. Denna procedur kunde upprepas fem - sex gånger innan hon slog sig till ro, och avbröts om någon gjorde ett klavértramp.

Byll älskade att vara utomhus mer än nästan allt annat och hellre gick utan mat i en vecka än kom in om hon trodde det var risk för infångning. Hon tyckte det var helt acceptabelt att gå i koppel för att få komma ut och t o m tyckte det var roligt att åka tunnelbana och buss.

Hon skällde på folk som hostade, nös eller snöt sig - men bara om hon älskade dem. "Meh eh" "Meh eh" Hon åt tonfisk och hamburgerkött och i övrigt bara torrfoder. När hon var ett år fick hon ungar med Sebastian och var en ganska clueless mamma - t ex lärde hon sig aldrig att bära dem, det bad hon alltid mig göra. Därefter tyckte hon aldrig om Sebastian igen. Däremot var hon fantastisk med alla hittekatter som kom och gick under årens lopp. Alltid glad, aldrig aggressiv.

När hon var liten verkade öronen så stora på henne att hon nästan såg ut som en liten kanin, varför hon fick smeknamnet Bunny av mina engelsktalande vänner, som hursomhelst inte kunde uttala Byll-ljudet. Parrot cat Bunny, eftersom hon alltid satt på mina axlar på den tiden.

Hon har aldrig gillat att ligga i knät, axlar och bröstkorg var hennes deal. Jag brukade säga att hon skulle veta långt innan alla andra om jag någonsin fick bröstcancer, så som hon ihärdigt gav mig bröst- och magmassage.

Jag minns när hon var liten kattunge och protesterade med höga pip när jag försökte ta ett bad - om hon inte fick ligga på min bröstkorg - i vattnet. Tills jag började bädda åt henne i handfatet.

Första gången hon träffade en hund - Geena, en irländsk setter på elva år - var hunden ytterligt skeptisk och jag sa åt henne att lägga sig i sängen. Då hoppade den lilla kattungen upp och lade sig alldeles intill, och efter det var Geena alltid alldeles kär i Byllus. Lilla knaskatt. Hon tyckte nästan bättre om främmande hundar än främmande människor.

Sista dagen fick grannen ta hand om Magi, och jag stängde in mig och Sibylla i sovrummet med lite hamburgerkött. Detta gjorde henne såklart ytterst misstänksam - stängda dörrar är misstänkta som sjutton - men ganska snart föll hon till föga och kom knatande på täcket och skulle pussas. Ett par pussar, ett par tuggor och så försvann hon ner under sängen åt höger för att dyka upp igen från vänster en halv minut senare. Precis som vanligt.

När hon var helt färdigäten tog jag henne i famnen, satte på halsband och så gick vi ut. Mellan de gula husen och de gröna husen finns en liten gräsplätt med ett par rejält stora stenar i en plantering, lite trän, hennes älskade lavendel och några sittplatser. Där tillbringade vi fyra timmar. Hon hånglade lavendel, hade jordbad, spanade på alla som kom och gick från stenar, jordbadet och gräsmattan. Sen satte vi oss på bussen och hon berättade hela tiden vad hon såg genom fönstret på sin sida. På tunnelbanan var det lite läskigare, men fortfarande skulle hon ha sin egen plats och putsade sig. Sen var det bara en kort promenad till Roslagstull där vi mötte Puh hos veterinären.

Farväl Sibylla.

O, och jag hittade precis Scarlet död också. Jag hade släppt ner henne i det stora akvariet igen och ett par timmar senare flöt hon vid ytan.

Farväl Sibylla. Min hjärtekatt. Sov gott.