Den här hösten

Händerna har skött sig tämligen bra fram tills nu, så systersonpassning, möten på Aspergercenter, hundpromenerande och WoW-spelande har fyllt mina dagar utan större mankemang. Det har flyttat in en ny inbo också, en fager flicka vid namn Saana, från Finland.

När jag kommer in med hundarna på eftermiddagen är vi rätt trötta allihop, så de dricker och somnar runtom i vardagsrummet och hallen, och jag fixar mig lunch och sätter mig vid datorn för att inmundiga maten. Ofta tänker jag att jag ska blogga om våra äventyr, men oftast blir det inget av och ju längre jag väntar desto svårare blir det. På bilden här, vänster till höger, är Berry, Magi, Nova och Rica. Mika är i slänten till vänster.

Sista veckorna har allt blivit jobbigare, alltsedan akvariet läckte egentligen. Mika har ont i armbågarna, så hon och Magi går båda på smärtstillande nu och Suvi slickade av sig all pälsen på magen och slutade röra sig och äter nästan inget. En Suvi som inte äter är en väldigt ovanlig syn, så jag tog henne till veterinären. Det första veterinären sa var att Suvis öga var läskigt, något hon bad om ursäkt för sen. Formuleringen, alltså. Däremot är det tämligen unikt. Suvi är nämligen blind på ena ögat, sen fostertiden, och det vet man för ögat har stannat mitt i utvecklingen. Inte för att det stör Suvi ett dugg, men ingen av veterinärerna på Gärdet eller Albano hade sett något liknande och vallfärdade nästan för att få kika på Suvis öga, och det hade hon inget emot.

Nästa sak som fick veterinären att reagera var något mycket tråkigare. "Vet du att hon har ett hjärtfel? Hon har en galopperande arytmi." Nej, det visste jag ju inte, och det stressar mig inte så lite att hon kan ha gått med det rätt länge. Fokus har ju legat på de andra sjuka djuren ganska länge, och Suvi har varit "den friska". Men hjärtfel är ju nytt och spännande om inte annat - aldrig repetitivt i Lisas värld.

Hur som helst åkte vi alltså till Albano dagen därpå, delvis för att demonstrera Suvis öga, men mestadels för att göra ultraljud, EKG och blodtryck på lilla fröken. Sedan återgick allt till det vanliga. Dvs, hon har en arytmi, men alla värden är bra och det syns ingen direkt orsak till arytmin - vi kan inte svara på varför hon slickar sig naken - kan vara stress eller urinvägsproblem kanske.

Suvi går i pyjamas större delen av tiden nu, för att inte komma åt att slicka sig på magen. Hon är rätt stillsam och vansinnigt värmesökande och gosig. Inte direkt Suvis kännetecken förut, så vi får se, kanske blir Sebastian last cat standing.

Daghundarna är underhållande, i ordets alla bemärkelser. Förra veckan var jag rätt trött på dem, särskilt på fredagen, då allihop käraktärsenligt busade men idag är de nästan änglalika hela flocken. Nåja, änglar med leriga magar, för att parafrasera en av mina favoritsånger "Angel With A Dirty Face" av Lou Gramm. Mika ledde hela högen i full galopp över en lerig äng, och det tog indiantjut för att de skulle komma tillbaka över ängen, nöjda och glada. Magi sover som en sten i draget från den öppna balkongdörren, Mika ligger på en barnmadrass bredvid mig, goldentiken Rica ligger under skrivbordet med Magis avlagda märgben, vilket betyder att Tosca förmodligen ligger i hallen. Leo har redan gått hem, med viftande svans. Tosca och Rica är nästan lika gamla, 8 och 9 månader, och är bästa lekkompisar trots de oerhörda skillnaderna i både lekstil och temperament. Tosca på bilden.

Rica har lyckats ta ut mina hålfotsinlägg ur skorna och nogsamt tuggat sönder det ena, så nu måste jag verkligen fixa ett par nya, bara nåt år sent sådär. ;) Så det gör ingenting. Hoppas bara hon får smak på märgben, så hon kanske lämnar övrigt tuggbart ifred snart. Som skor och hålfotsinlägg och papppåsar...

För övrigt måste jag reklamera skorna oavsett, eftersom blixtlåset gick sönder efter en veckas användande. Att ta mig in till stan är inte nåt jag gör varje dag direkt. Men skidbyxorna jag köpte är toppen, finetex, svarta och med hänglsen, precis lagom varma.

Tyvärr har jag insett de sista veckorna att jag har lite för många åtaganden, så jag kommer att drastiskt dra ner på såna saker som WoW, läsande och antalet hundar. Vissa dagar har det varit så många som sju, och vissa så få som tre. Fem, som idag, känns rätt lagom, särskilt när inga trasslar ihop kopplena hela tiden eller klättrar på varandra.

Bilderna på de fem är från i oktober, därav snöbristen. Gissa hur mycket fyra - sex flexikoppel kan trassla sig på en promenad? ;) Hundarna är ändå nåt av det roligaste jag har. Att se dem leka och umgås varje dag är superviktigt. Men det kan inte få gå ut över min hälsa. Eller Suvis, om det nu är det som stressar henne.