Min lilla Magi

Martin tog det här kortet på Magi förra året, och det är fortfarande det bästa kortet på henne jag har, särskilt i hållning och intresse.

Vi har jobbat mycket på hennes fokus och lydnad den här vintern, mycket för att jag blir allt tröttare på hennes ensliga promenader, även om de förekommer mer och mer sällan. Numera när vi går ut lyser hon som rena julgranen, med en röd lampa på vänster sida, en vit på höger och en liten tracker fäst vid selen. Oftast är hon inte särskilt långt bort när hon försvinner, hon är bara ointresserad av mig när det finns nåt förbjudet ätbart i närheten, så jag köpte en liten grej vid namn Loc8tor som har cirka 120 meters radie. Den var inte särskilt dyr, och ger iaf en känsla av att det är mer meningsfullt att gå och leta efter henne...

Men dessutom, och framför allt, har vi tränat på inkallning och närhet, mer godisregn och beteendebelöning. Vi har också jobbat massa på hur man tar godis och grisöron och sånt, och aktiveringsövningar hemma. Hennes största problem med all träning är att hon är så glad att hon sitter och hoppar - så ivrig att hon tappar koncentrationsförmågan på nåt sätt, men det kräver bara desto mer fokus av mig. Dessutom serveras mycket mer gos och borstning (också eftersom damen fäller för tillfället.)

Det märks verkligen skillnad på nu och i höstas. Hon är mycket mer lyhörd och tillgänglig och går liksom på tvären snett framför för att se om jag gör nån rörelse mot godisväskan. Det är dessutom stor skillnad på hennes hållning, från att ha gått formad som ett C från nacken till svansroten går hon nu rakställd även vänster om mig och gör skänkelvikningar istället som en "vanlig" hund. Jag tolkar det som att vi lyckats stabilisera hennes muskulatur och att hon har mindre ont i höfterna.

När hon studsat ner på ängen kan man verkligen se hur hon står och laddar för att jag ska ropa på henne så hon kan komma i full fart och briljera, men hon verkar ha greppat att bara att hålla sig inom vettigt avstånd också renderar godisar, och det är roligt.

Å andra sidan har hon sina områden på ängen där hon helt skiter i mig och inte viftar med örat ens när jag ropar på henne och jag får följa efter eller mota henne i vinkel som om hon vore ett får och jag en vallhund. Det är helt enkelt för fullt med godsaker i jorden och gräset eller vad sjutton det nu är hon äter... Men det är mycket lättare numera att få henne att släppa eller låta bli riktigt äckliga saker om jag bara är nära nog tack och lov.

Jag försöker lära henne en signal som Mika har kunnat i ett årtionde nu, nämligen den tämligen långa frasen "Vad får duktiga flickor?" "Vad får duktiga flickor när vi kommer HEM?" vilket innebär att när man kommer hem serveras grisöra eller liknande, för prestationer som att inte jaga hare, sjöfågel, sånt. Dessutom serveras alltid mat när vi kommer in från promenaden på kvällen, mycket för att det inte är riktigt genomförbart med daghundarna hemma.