Minnesruna över Magi

ignorera kameradatumet,
kameran hade stannat tiden. Detta var mitt första kort på Magi.

Magi föddes i april 2004 i Malaysia som gatuhund. När hon var ungefär fyra månader hittades hon av ett svenskt-malaysiskt par och hon blev deras hund och hette Lili. Jag kan livligt föreställa mig att hon var ett fullkomligt bedårande knyte.

I Malaysia gick hon efter vad jag förstått fritt på tomten och underhöll sig själv. Hon var aldrig särskilt sugen på att leka, vare sig med leksaker eller andra hundar, men desto sugnare på mat.

 2008 flyttade familjen till Sverige och tog med sig sina hundar. I ungefär samma veva fick de barn. När barnet var ungefär ett år bad de Hundfrämjandet om hjälp att omplacera Lili och den andra hunden som var en boxerhane.

Jag såg redan vid vårt första möte att hon hade ont i ryggen - jag menar, sjukgymnastdotter! - men efter lite förhandlingar med Hundfrämjandet om betalning av eventuell behandling så tog jag henne ändå, särskilt eftersom det var akut. Familjen skulle åka på semester.

Så sommaren 2009, 5 år gammal, blev Lili min och fick byta namn till Magi, vilket skulle visa sig vara ett ytterst passande namn rent betydelsemässigt. Jag valde det för att det alltid varit planen. Magi var en kombination av två av mina första daghundars namn - EmMA och GEEna, det lät bra, var ovanligt bland hundar, nästan samma bokstäver som Mika fast anagram, det slutade på samma vokal som hennes gamla namn vilket underlättade för henne. Dessutom heter mormor Lilian, så jag ville ha ett eget namn till Magi.

Magi var en eldsjäl som brann för sina intressen - mat, gos och mys. Så avslappnad, så glad, så hungrig och så kärleksfull att ingen annan hund jag känt ens kommit i närheten. Hon älskade också att åka bil, och hela första sommaren fick jag dra ut henne ur varenda bil som råkade ha öppen dörr innan jag lärde mig.


Det var svårt att få bra kort på henne, för hon var rädd för kameror, gissningsvis för att objektivet påminner om ett stirrande öga och fotografen bakom är så fokuserad. Så de flesta kort på henne visar en mängd lugnande signaler för att lugna ner både henne och fotografen, hon slickar sig om munnen, vänder bort blicken, sänker huvudet och svansen, tar en liten omväg. Men allteftersom hon blev tryggare med oss blev hon också tryggare med kameror.

Magi hade så roliga öron, alltifrån bakåtslickade till upprättstående. Hon kunde le charmigare än någon annan och nådde vad som helst med sin tunga.

avslappning med ben efter bad.

Det visade sig ganska snart att hon verkligen hade rejält ont i ryggen, så jag tog henne till Bagarmossens sjukgymnast efter röntgen. Hon hade så pass ont då att hon högg efter en om man tog henne på höfterna. Jag frågade väldigt tydligt om jag borde ta bort henne där och då eller om vi skulle kämpa. Både veterinär och sjukgymnast tyckte att hon skulle få behandling och att hon skulle må bra i flera år till. Så Rimadyl, promenader på löpband i akvarium och omväxlande träning.

Träning ja. Magi och jag tränade på en massa saker fast vi gick nog bara en kurs. Vi tränade på att komma på inkallning, på att inte äta cigaretter, tuggummin, blöjor och sopor, på att lyda och på att slappna av och ha roligt tillsammans.

Mattes gos.

Magi var väldigt mycket för att pussas och för att vara nära, vara tätt intill. Ligga i famnen var jättebra och det här var en av favoritställningarna. Jag stödde henne men höll inte fast henne. Bådadera lika viktiga. Det var dessutom inte vem som helst som fick gosa eller ens klappa, utan hon hade sina definitiva favoriter.

I Skåne 2012.

alternativt utnyttjande av hundsäng vid grisknorrsätande.

Hon sov ofta med svansen mellan benen och nästan aldrig i hundsängar, bara golvet, soffan eller sängen. Däremot kunde man äta ben i hundsängar för då var det svårare för någon annan att komma nära, och Magi var oerhört svartsjuk över sina ben. Eller ja, alla ben, eftersom alla ben givetvis var hennes ben.

inhalering av grytbitar.

Magi hade en väldigt ansträngd relation till mat. Hon var några kilo rund när hon kom till mig vilket är jobbigt när man har ont i rygg och höfter. Hon vaktade allt ätbart, och då är cigaretter inkluderade. Fanns det något framme i lägenheten städade hon det, vi fick ha grind till badrummet så hon inte kom åt katternas sandlåda. Vi kunde inte ens ha tuggben framme för hon blev nästan hysterisk. De fick bara små tuggpinnar och godsaker som beräknades räcka någon timme. Efter några månader lugnade hon ner sig och kunde koppla av hemma, men gick man hem till någon annan gick matradarn igång och raketdammsugaren satte fart.

Posering vid bästa godisträdet.

Var vi utomhus gällde det att aldrig släppa henne med blicken, för radarn var alltid på. Hon kunde slinka ur halsband och sele om andan föll på och var expert på att "trolla bort sig" mellan A och B. Hon sket dessutom inte i koppel så det var tvunget att släppa henne i någon form. Jag tror att hon fick mycket utskällningar för att hon skitit på fel ställe i Malaysia så hon inte ville att man tittade på henne och helst inte ens var i närheten.

upplet på kurs

Trio i töser i hissen.

Eller så var det bara för att hon skulle kunna smita. Det var ju så mycket bättre att ta sina egna promenader så ingen kunde bestämma åt vilket håll hon skulle gå, i vilken fart, eller hindra henne från att äta något. Hon hittade hem, så hon tyckte det bara var att släntra fram en timme eller två senare och säga "Hej matte, sitter du här och väntar?"
En gång kom hon hem i polisbil efter ett sånt äventyr, otroligt nöjd med sig själv. Efter det såg jag noga till att det fanns namnbrickor med telefonnummer i varenda sele och halsband.

Första dagen med den nya namnbrickan satte jag fast henne utanför Willys och gick in för att handla något snabbt. Några minuter senare ringde mobilen. Då hade hon tagit sig loss och promenerat in på Willys efter mig. Snacka om omedelbar lön för mödan...

Hösten 2011 upptäckte jag något som såg ut som en jättebubbla under huden på Magis ben i samma veva som hon nästan slutade äta, så  veterinären fick titta på henne och berättade att dels var den där bubblan en tumör som måste tas bort innan den spräckte huden, dels hade hon en avbruten tand. Tanden blev sju tänder för övrigt, men när hon läkt efter operationen mådde hon mycket bättre.

Våren 2012 röntgade vi hennes armbågar eftersom hon haltade - tror jag - eller om hon gick snedare än vanligt. Hur som helst hade hon rejäla pålagringar på armbågarna och veterinären pratade om livskvalitet... Jag bestämde mig för att hon skulle få den bästa sommar jag kunde eftersom semesterveckorna var det bästa hon visste. Så Martin och jag planerade semestern med tanke på henne och Kaxa som jag köpte i samma veva Suvi dog. Vi valde en stuga med inhägnad tomt i ett hundvänligt område. Magi älskade det. Nästan lika mycket som hon älskade bilen visade det sig sista dagen när Martin öppnade bakluckan för att släppa in sval luft medan vi packade och Magi ville gå in i bilen. Vi ställde upp rampen och hon låg sedan i den öppna bakluckan i flera timmar medan vi packade och städade. Jag blev väldigt förvånad över att hon inte tog en promenad i skogen, men varje gång jag tittade till henne fick jag ett av hennes avslappnade jättesmajl.

Med största benhögen någonsin.

 En av de aktiviteter vi gjorde den semestern var att jag köpte en otrolig mängd tuggben och tuggpinnar av olika sorter och lade i en hög på marken. Sen fick hundarna förse sig själva. Man kan nästan se på Magis rygg hur mycket självbehärskning det krävdes för att vänta tills jag lagt ut alltihop och sade varsågod.
Den vintern började det märkas att Magi var sämre. Hon var grinigare och skälligare, gick sämre och blev försiktig när hon åt. Ett nytt besök hos veterinären avslöjade att hennes mun inte mådde bra, tänderna desintegrerade liksom inifrån, troligen på grund av någon infektion hennes första år i livet. Den infektionen hade antagligen påverkat hela hennes skelett, för den delen.
Planen var att operera bort sju tänder till - minst. Då blev jag sjuk en vecka och hade inga daghundar, Kaxa fick vara hos Nova och Martin tog Mika om kvällarna. Ensam med mig visade Magi hur ont det verkligen gjorde i armbågarna. Om man har riktigt ont i höfterna sen många år och avlastat dem konstant krävs det rätt mycket för att plötsligt börja hellre lägga tyngden på dem än på armbågarna. Så jag började förstå att det inte skulle bli någon operation. Så den 31/1 2013 åkte Kari, Magi och jag till veterinären, som höll med mig att det var dags. Och lite Magi försvann ur världen.

Sista bilden.