Hennes majestät Sibylla "hjälper" mig att skriva, kliver på tangentbordet och pussar mig på händer och i ansiktet. Det är Stefan som gett henne tillnamnet "Ihre Majestät" eftersom hon är så fisförnäm och verkligen "ger audienser". Pusskatt. :D Hon gillar inte blixtar heller. Däremot hårsnoddar är kul.
Idag har Mika, husse och jag varit och simmat igen, första gången efter löpet, och husse tog bilder med sin superkamera så det ska bli spännande att se resultatet. När vi kom hem åt fröken en massa mat och gonar sig nu i sin nya säng under skrivbordet.
Jag har börjat gå hos sjukgymnast för träning och behandling, ska till neurolog för ny utvärdering och provtagning och ska boka ny tid hos Smärtcentrum. Ytterligare utökad hemtjänst och kanske boendestöd lite senare. Isis och Nephthys har flyttat till Uppsala *saknar* med Minne *saknar mer* och Sebastian bor tillfälligt hos en kompis. Egentligen var det tänkt att Suvi skulle vara där också, men efter två dagar gick hon fortfarande omkring och saknade mig högljutt, så nu bondar hon och Byll istället. Lustigt nog är hon mycket mindre glupsk nu. Och sover gärna under filten i fulsoffan istället för i mina knäveck som hon gör när Sebbeman är hemma.
Så har jag blivit med dygnsrytm igen, gissningsvis av det tillfälliga slaget som vanligt. Och har man väl gått och lagt sig vid niosnåret en kväll och vaknat pigg som en mört vid fem är det kört sen, trots coca cola. :( Men jag kommer säkert in i gamla vanliga osunda vanor snart. Men det är verkligen en välsignelse att kunna somna ifrån smärtan, som är riktigt jävla skitjobbig, helt enkelt. Att skriva ett blogginlägg går väl an, men inga längre sessioner, så tack och lov för Skype och datorsamtal, så man dessutom inte behöver nån telefonlur.
Suvi är en rätt märklig liten katt. Jag iakttar henne allt mer på sistone och fortsätter i min strävan att få henne att spinna också, inte bara slicka med sin oerhört vassa tunga. Man brukar ju säga att katter har sandpapperstunga, men i så fall är hon en slipmaskin. Det har hänt att det kommit blod när hon fått hållas ett tag, vilket jag låter henne eftersom hon har så få sätt att visa tillgivenhet.
Det allmänna intrycket är att hon inte bryr sig om människor ett dugg så länge hon får vara med Sebastian och Sibylla, men så lämnar jag då bort henne tillfälligt och en förtvivlad liten katt letar efter mig med sorgsna rop hela kvällarna. Är jag där blir hon jätteglad . I tio minuter. Väl hemma märks inte ett dugg, bara förnöjsamhet och det vanliga ignorerandet. Åas kan man gå och plocka upp henne, torka rent nos och ögonvrår och sedan gosa vidare med henne i en halvtimme eller så. Men komma själv? En gång i veckan kanske. Hon får väl tillräckligt med närhet av Sebastian och Sibylla kanske. Hon spinner mer med dem iaf. Och sen motbevisar hon mig igen. Lillkissen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar