lördag 3 oktober 2009

Fy fan

De senaste dagarna har jag haft sådär otroligt ont igen och citodon knappt ens märks. Och lägger jag mig ner för att sova ett par timmar vaknar jag 16 timmar senare. Orkar knappt äta, och känner mig totalt orkeslös, värdelös och kramsugen.

Minne är hos Vidar, katterna också, så hemma har jag Bylla, Basse och Bolla. De vanliga huliganerna alltså. Och Magi. som är så go och rar och snäll numera. Men fortfarande äter allt som inte är fastskruvat.

lördag 29 augusti 2009

Jag skyller allt på katterna!

Katterna bestämde precis att det var dags att dammsuga i Minnes rum. De välte ner ett glas på golvet och det exploderade givetvis, så det var bara att hämta dammsugaren och dammsuga hela rummet.

Vi har haft så mycket problem med att mata katterna eftersom somliga dödar för en bit torrfoder och somliga inte vill ha någon som helst trängsel vid maten. Så Minne och jag har löst det hela med att de tre damerna äter i vitrinskåpet, på varsin hylla som synes, och matvraken på golvet. Överst på bilden sitter Minnes Nephthys, sedan en klippt Sibylla (som stormtrivs med kort päls och ostört ätande) och nederst Minnes Isis. Ordningen varierar lite vid olika matningar. Vanligen sitter Byllan högst upp, det är minst störningar där. Är det vanligt att behöva mata katter i vitrinskåp eller är det bara hos oss?

Till och med Sibylla slukar maten med god aptit och är så med på de nya matningsarrangemangen att hon t o m självmant kommer fram och meddelar att hon vill bli upplyft till sin hylla. Fördelarna med vitrinskåpet består i att Suvi och Sebastian inte kan hoppa för fem öre - Sebastian hävdar att han är höjdrädd), Isis och Nephthys kan hoppa vart som helst och Sibylla kan hoppa ner men inte upp eftersom hon är så pass gammal nu.

Däremot kan Sebbe och Suvi dra ner mat - och matskålar - från det lägsta hyllplanet och sprida maten över hela golvet. Dessutom tycker Isis ibland synd om dem och knuffar ner matskålen. Hon hävdar förstås att det är rena olyckshändelser för att hon är så klumpig. Och det är hon - det kan mina prydnadssaker intyga.

Vi bytte dessutom till en annan matsort för att få ordning på ledsna magar och få vissa att gå ner i vikt. Vi valde Orijin och som synes tömmer Suvi provpåsarna ordentligt, och den matglädjen är för en gångs skull allmän. :) Det är trevligt med bildbevis på hur glupsk Suvi är - hon promenerar som synes ända in i påsen och fortsätter gå.. Så får man en rund och go mage också (eller är på vippen att rulla i nerförsbacke istället för att gå) men är glad och gosig och spinner ibland.


Igår var jag runt med 4 olika hundar i olika vändor och kom hem med bara en till slut. Min glada daghund Nala hem till matte, den enorma leonbergern Atlas av och an till sig, och Mika och Magi på besök hos veterinären för att konferera om Magis mage och tänkbara orsaker. Där blev hon röntgad och inlagd över helgen - med misstankar om tumör, men jag slapp i alla fall gå ut hundrafjorton gånger till, och enligt rapporterna mår hon redan mycket bättre och kan hämtas imorgon.

Mika följde med husse hem så jag hade en helt hundfri kväll och natt. Det var enormt skönt eftersom Magi och jag varit ute sisådär tvåhundrafemtioåtta gånger och hon ändå bäddat med pappkassar och satt sig i köket när det blev för bråttom och jag sov för djupt. Lilla tjejen - hon var SÅ duktig.

Vem Magi är? Min nya hund. Egentligen hade jag tänkt att det skulle bli en liten slät söt Molly, men det bidde en stor lurvig söt Magi.
Molly var en jourhund från Irland min granne tog hand om, och organisationen tyckte tyvärr att någon annan skulle få köpa Molly, men jag sörjer inte, för jag har fått förmånen att leva med Magi.

Molly var oerhört kontaktsökande som synes, liten och nätt och ändå så osäker på allt och alla. Hennes metod för att klara sig som gatuhund var att vara så charmig att ingen kunde stå emot henne.

Magi har haft förmånen att leva det mesta av sitt liv i en familj, kan det mesta i grundlydnad men har också en stor osäkerhet, kanske från sin valpdom som gatuhund i Kuala Lumpur, kanske för att hon precis flyttat till mig, och kanske hon helt enkelt är lite osäker. Hon påminner mig utseendemässigt en hel del om Mikas mamma Isa, fast lurvigare.

Och själv ska jag göra iordning så gott jag kan här ikväll och imorgon bitti, packa, mata och gosa katter, kolla upp hur min hundvakt ska få nycklarna, äta lite, gosa mer katter, vattna blommor, kolla hur Magi mår och när hon ska hämtas - och hur jag ska passa in det med min egen lämning på flygplatsen.
För jag ska tillbringa en vecka med Kier - det var länge sen nu - och bara ha det härligt, inte behöva slåss om maten med alla djur, inte behöva avbryta samtal för att skälla på valfritt djur, inte behöva släpa sig ur skrivbordsstolen för att promenera djur när man är jättetrött eller reda ut katastrofer - det ska bli helt fantastiskt! Inte behöva vakta så katterna inte blir jagade av hundarna, att hundarna inte blir mobbade av katterna, att blommorna överlever sol och regn och katter, att hemtjänsten törs komma och gå.
Vad ska jag egentligen ägna all TID åt? Fast vad jag förstår har Kier redan gjort ett rätt späckat schema åt oss, med bland annat besök på zoon och nöjesparker.

Och jag skyller ALL stress på katterna. Jag kan svära på at de la nåt i Magis mat så hon skulle vara dålig och borta och de fick ha lägenheten helt för sig själva hela helgen - och terrorisera mig såklart med att välta ner glas vareviga dag - i olika rum givetvis. Och om jag inte behövde oroa mig för Magi skulle jag givetvis ha packat klart nu - och ha full koll på var passet är - och alla blommor vattnade - och alla nycklar levererade...

Japp. Allt är katternas fel.

tisdag 30 juni 2009

Junirapport

Imorse vaknade jag med näsan mot en purrande kattmage. Pur lycka förstår ni - ja eller det gör ni kanske inte. :)
Dels var det alltså imorse, strax före åtta för att vara mer exakt, och detta efter mindre än åtta timmars sömn, vilket är en smärre tupplur i de senaste veckornas mått mätt.
Men dels för att det är kärlek och omtanke och ombonat. Sibylla lyckas med fyra kilo fluff få mig att känna mig liten, älskad och omhuldad, när hon ligger med pannan mot min, framtassarna smeksamt trampande över mina kinder och allt (oväntat andningsbart) purrande fluff mot mig, medan jag håller en hand om hennes rumpa och en hand på hennes mage. Att få mig att känna mig sådär liten och omhållen är en prestation i sig eftersom min självbild är "stor och klumpig", men desto större eftersom hon är katt.

Precis vad jag behövde var det i alla fall. Igår hade jag fruktansvärt ont trots citodon, och tordes knappt gå och lägga mig eftersom helgen var ett enda sömnhål.

Nu är klockan en kvart i städ, matlistan är skriven och satt på ytterdörren, tvättsäcken står redo utanför dörren, katterna är matade och hunden promenerad. Och jag har gjort te åt mig.

Idag är för övrigt premiär för en förhoppningsvis rolig företeelse, nämligen att Mikas förra dagismattes dotter (hängde ni med?) ska lämna sin hund hos mig. Cirkeln är sluten så att säga. En ung tik, korsning mellan rottis och schäfer. Kan nog bli jättebra, de träffades som hastigast igår med positivt utslag.

Mammas dag tänkte jag på henne mycket och pratade med henne på balkongen, mest om mina blommor, sådär pyssligt. Jag har fortfarande inte tagit mig ut till graven själv, känns som att prata med en telefonsvarare och jag har aldrig gillat såna. Jag vet att mormor, moster och syster gör jättevackert där, och jag har så fina kort på frusna blommor som lades där i vintras.

På mormors födelsedag fotade jag hejvilt. Strunta i alla datumangivelser, jag tar ut batterierna för att hindra kameran att ta miljoner kort på min väska inifrån, och då startar datumet om varje gång. Dessutom tycks min blogg strunta i alla platsangivelser så det blir inte alls så snyggt som jag vill ha det.

Födelsedagsbarnet självt i väntan på Vaxholmsbåten till stan.



















Min vackra syster med yngste sonen. Det är otroligt att man kan vara så vårdslöst elegant med två små barn och i födelsedagiga lantkläder.













Systersonen poserar vant medan han eftertänksamt suger på sin "Festis", vilket ger honom ett så charmigt ansiktsuttryck. Sekunden efter vill han se resultatet av fotandet. Efter varje bild. Han är så smart. :D Den bilden har jag nu som skärmbakgrund, så jag kan titta på honom närsomhelst. Eller ja, närsomhelst min dator tycker så...

















Min svåger med busglade äldste sonen. Man kan verkligen se det totala förtroende och tillit pojken har till sin pappa, och att det är rätt roligt att bli buren sådär.Min svåger med busglade äldste sonen. Man kan verkligen se det totala förtroende och tillit pojken har till sin pappa, och att det är rätt roligt att bli buren sådär.







Trots allt är det ganska arbetsamt att fira födelsedag en hel dag, och då är det toppen att kunna ta nallen och pekfingret (enligt traditionen - fast döden för tänderna) och slappna av hos tryggaste mamma med en bok.




Min egen födelsedag mådde jag dåligt, och sov mest hela tiden. Men syster och jag har firat i efterskott med att handla skor, fika och umgås. Supertrevligt!

söndag 12 april 2009

Annorlunda lycka

Jag har en riktigt dålig period just nu, ömsom utmattning, ömsom smärtmattning och ibland i ohelig kombination. Så jag borde verkligen inte sätta mig att skriva blogginlägg. Men.

Nån gång under vakenperioderna hörde jag något fantastiskt. Jag hörde en katt kräkas. Jag känner mina fyrbenta så väl att jag på ljudet kunde avgöra att det var Sibylla som kräktes. Och det var ett oerhört välkommet ljud, som värmde mig in i hjärtat.

När jag var uppe en sväng och besökte badrummet hittade jag hennes prestation, lägligt placerad under sandlådan, fortfarande fuktig. En rejäl hårkorv. Lycka. :)

Och orsaken till detta är att Byllkräkningar har varit ett frånvarande inslag i min vardag i många månader nu, för hon har mått för dåligt för att tvätta sig. Hon hade så ont i munnen och hade så mycket päls att hon bara gav upp hela projektet och var olycklig.

Så efter operationen trodde jag att hon skulle komma igång med tvätten igen, men icke. Jag och Minne gav henne och Sebastian varsitt bad, medan Suvi bestämt sa ifrån att hon skötte sig själv och inte ville ha nån assistans. Minne blev lite hispig över såren tycker jag, de gjorde ju nästan inte ont...

Så nån vecka efter ett lönlöst besök hos veterinären tittade jag förbi djuraffären och köpte ett skräckinjagande instrument till den fällande hunden, kallat the Furbinator. Sätter man i batterier kan den till och med vibrera. Fast så avancerad är inte jag.

Men hunden hämtades av husse samma kväll och i min jakt på lämpliga offer föll min blick på den otroligt lurviga, ovårdade katten. Med Minnes benägna bistånd sattes Furbinatorn i arbete. Och si, pälsen föll. Jag tror vi borstade bort halva katten vid första försöket. Sen åkte Minne hem och jag har furbat lite på egen hand. Jag kan inte påstå att Sibylla visar någon som helst entusiasm för projektet, jag har aldrig fått tvätta, borsta eller hålla i henne förut, och hon har låtit meddela att detta förbud fortfarande gäller.

Just nu ser hon lite osökt ut som en pudel. Smal och smäcker i mitten, oerhört lurvig fram och bak. Det är lite marigt att borsta huvud, man, fram- och bakben när man måste hålla i katten med ena handen och furba med den andra. Nån kattvan människa som kan hjälpa mig furba lite? ;)

Men, hon har alltså börjat tvätta sig själv igen, med sådant resultat att hon redan får hårbollar. Så detta genomäckliga ljud ger mig lyckoflin. Jag har löst mysteriet med den äckliga katten. :)

söndag 5 april 2009

Mannen


Det finns en Man i mitt liv. En Man, som inte ifrågasätter mig, som ser mig som jag ser mig själv bara mer positivt, som peppar mig, tröstar mig, tar hand om mig och stöttar mig. En enorm trygghet för mig.

Han säger att några av mina största fel är att jag är för tolerant, för tillåtande, att jag inte står på mig utan låter mig köras över och med och på. Att jag inte låter mig själv ta plats. Han tycker att jag brukar ha bra orsaker till sånt jag tycker, säger och gör, och känner inget behov av att fråga om dem eller säga att jag har fel titt som tätt.

Och det har gett mig vissa insikter. För jag blir nämligen så förvånad över att inte bli ifrågasatt av nån som är så viktig för mig, inte bli förhörd och förlöjligad oavbrutet. Det är något alldeles nytt för mig. Med mina tjejkompisar och andra vänner har det aldrig varit ett problem, så det är väl i vissa sammanhang det triggas, vad nu själva triggern kan vara.

Slutsatsen jag har dragit är i alla fall att jag gillar det. Jag gillar det så pass att jag tänker inte gå med på att bli behandlad som en andra klassens människa längre. Av någon.
En god vän är expert på detta, och vi har haft flera gräl om det senaste tiden, för jag tänker inte stå ut med det mer. Enkla, men förödande saker. Som att jag ber honom ta med min väska från bilen och han omedelbart frågar om jag vill ta med min väska, som om det var det dummaste han hört. Eller jag ber honom skruva eller spika fast en klösbräda, och han bestämmer sig för att binda fast den istället. Bara respektera mitt beslut och gör som jag ber?

Min mamma gjorde likadant i hela mitt liv - som t ex när jag skulle gå på date och ha kjol men inte tänkte raka benen för det var sommar och jag tycker det är fullt naturligt. Men mamma kunde inte tänka sig en sån fasa och tjatade tills HON fick raka mina ben. Jag lät henne för att inte verka ogin och för att hon blev så mycket nöjdare men i praktiken körde hon bara över mitt beslut igen.

Varför utgå ifrån att jag inte vet vad jag vill, inte har tänkt igenom mina beslut och generellt inte vet vad jag talar om? Varför alltid ifrågasätta? Jag förstår inte det, och det här gäller absolut inte bara dessa exempel. Jag är så van vid att behandlas så att jag aldrig ifrågasatt det. Min självbild inkluderar att vara FEL, jobbig, konstig, inte duga, inte räcka till, aldrig göra rätt, att alla andra vet bättre.

Och det värsta är att det ger konsekvenser i andra lägen. Jag har varit i flera destruktiva förhållanden nu, somliga som var direkt farliga för mig och mitt jag. Och det börjar alltid i den ändan - att karln i förhållandet vänder från att prisa mig, höja mig till skyarna och berömma allt jag gör börjar smyga in förakt och nedsättande kommentarer och handlingar. Sedan ökar dessa i grad och omfattning tills jag mår så dåligt att jag lyckas ta mig ur relationen.

Jag vill verkligen ta mig ur den onda cirkeln, och som jag ser det räcker det inte med att gå i kloster eller prata med en psykolog om män, jag måste ta tag i rötterna till problemet och mitt allmänna mående, och att respekteras som individ är en viktig del i detta. Helt oavsett är det en viktig del i vem som helsts liv att räknas som fullvärdig människa inte bara av sig själv utan också av sin omgivning. Borde vara så självklart att det inte ens behövs formuleras i ord såhär.
Det är för övrigt en av de skönaste insikter jag har haft. Att jag DUGER.

Och Mannen är så oerhört bra på att få mig att känna mig sådan. I hans ögon är jag en människa, stark, viktig, klok, självtillräcklig. Vår relation är baserad på respekt, utöver tillgivenhet och attraktion och samstämmighet på många andra punkter. Jag respekterar hans egenart, han respekterar min. Det är fantastiskt.

tisdag 17 mars 2009

Avslutningar och omvärderingar

Alla operationer har gått bra;
Sebastians öra hade en tumör, som bedöms vara mellan godartad och tämligen godartad till naturen, och eftersom den gick ner i öronbrosket kunde de inte ta bort allt, eller hur det nu var. Så vi får se vad som händer där, men växer den inte fortare än första gången hinner han dö av ålderdomssvaghet innan den blir ett problem.

Sibylla fick ta bort 2 hörntänder och 3 framtänder, så nu har hon i alla fall inte lika ont. Det märks på aptiten. Och tydligen ska det gå bra att äta och jaga även med bara en framtand och få framtänder. Jag lovar att inte skvallra om du tappar nån mus, hjärtat. ;)

Mika har fått analsäckarna sköljda igen, och tagit bort några fettknölar. Vi har t-shirts på henne utomhus av flera orsaker, dels för att skydda såren mot smuts, tassar, grenar och sånt samt mot kyla, hon har ju aldrig haft bar hud i snö förut. Hon har sett enormt rolig ut, men klart nöjdare än med tratt, och dessutom kommer hon åt med tassarna i alll fall i tratten. Nu är stygnen borttagna och ska bara läka färdigt.

Renoveringen är skjuten lite på framtiden eftersom bostadsrättsföreningen återupptagit förhandlingarna med Lidingöhem, som då förstås frusit alla icke akuta åtgärder. Jag hoppas verkligen det inte går igenom nu heller. Jag vill helst bo kvar. Jag älskar den här lägenheten. Åas kunde ekonomin må bra av lite billigare boende. Jaja, det blir nog bra.

Det funkar bra med hemtjänsten och jag har träffat några andra sjukskrivna i området, som jag umgås en del med och tanken är att vi ska hjälpa varandra. Jag har också blivit beviljad sjukersättning 50% och ska få träffa psykolog, tanken är att jag ska kanske kunna få boendestöd för att få hjälp att få saker gjorda här hemma, inte bara planerade.

Just nu mår jag inte särskilt bra vara sig psykiskt eller fysiskt, spänningshuvudvärken är inte konstant längre men kommer och går. Ett par jobbiga konfrontationer de senaste dagarna och ett par lika jobbiga insikter gör det inte bättre.

På plussidan just nu är all hjälp jag får, att alla djuren är färdigfixade, att tänderna är nästan klara och sjukskrivningen är mer problemfri. Och mina vänner. Mina otroliga, fantastiska vänner. Jag skulle inte klara mig utan ert stöd på alla plan.

Kanske dyker det upp en till punkt på plussidan snart. Oavsett hur det går kommer det alltid att ha varit något fantastiskt att vara med om. Mer om det en annan gång. :D

tisdag 17 februari 2009

Tänder och veterinärer

Jag är nästan färdig med min helrenovering av garnityret - tandstensborttagning, rengöring och slipning. Sen är det ett hål att fixa och en räkning att betala, men i övrigt är jag väl klar på det hållet.

Försäkringskassan har kommit fram till att åtminstone ett år till sjukskriven, sen kanske 25 - 50% arbetsförmåga. Vi får se. Det känns i alla fall inte stressat, och fibromyalgi funkar som arbetsdiagnos.

Sibylla ska också in för helrenovering av tänder nu. Veterinären var inte hälften så bekymrad för hennes försvunna hörntand med svullnad som för den rakt under, som har hål på tandhalsen, och massa tandsten och svullet tandkött. Hon tror Byll har nån sorts tandsjukdom som gör att tänderna atrofieras eller absorberas eller nåt annat fel - och antingen blir en del av benstrukturen - om vi har tur - eller är en inflammerad tandrot - om vi har otur. Sövning, röntgen och pyssel på den fronten också.

Sebastian är redan nyopererad, fixad i örat och lite tandsten borttagen. Frisk och glad och i lagom vikt. Mika ska opereras samtidigt som Sibylla, ta bort grejsen på svansen och ett par pylom tror jag de hette. Samt skölja de inflammerade analsäckarna. Jättebilligt med husdjur...
Bara Suvi är kvar, men hon är ju fortfarande ungdom, så ingen större riskfaktor.

Bylla var för övrigt supergullig i morse. Jag fångade henne under Minnes säng, stoppade ner henne i kattväskan, drog igen dubbelblixtlåsen, säkrade med knappen och extraremmen och sen vände jag mig om och tog på mig skorna. När jag lyfte väskan var den tom. Ridå! Jag hade totalt missat att stänga blixtlåset på kortsidan så hon hade helt enkelt gått ut igen. jag förberedde mig på att snoka igenom hela lägenheten med luskam igen, men såg henne genast jag kom ut i köket. tydligen trodde hon kusten var klar och satte sig att äta frukost. Gullkissen. Så vi hann i tid till veterinären.

lördag 24 januari 2009

Lärdomar

Jag håller på att lära mig att inte hålla masken hela tiden. Att faktiskt gråta i två veckor om det är vad jag behöver, att säga att något komme att göra för ont innan det faktiskt gör det. Jag vet inte om det är invänjning av den nya medicinen, gamla trauman som kommer ikapp, att ha slängt ut Stefan eller att faktiskt leva alldeles själv ett tag. Men gråter gör jag. Hela tiden. För att inte gråta ler jag när det kommer nån, när jag måste ut, när Mika blir orolig.

Nu är det lite bättre. Jag gråter inte mer än säg varannan dag, och inte ens halva dagen. Jag är skörare än en snöflinga. Men det går framåt. Nu måste jag orka ta tag i att boka nya tider med doktorer och Försäkringskassan osv. Jag måste orka andas.

Det är snart mammas födelsedag. Pappas har passerat lika obemärkt som de senaste 8 åren eller så. Men mamma... Jag drömmer massor om henne, landet, gamla lägenheten och om pappa ibland. Bra och dåliga drömmar.

Just middagar med mamma sitter så stenhårt i närminnet. Det är klart man får äta mammalagat igen, att man kan gå till mamma när det kniper, när man behöver vara liten och hjälplös. Men det kan man ju inte. Aldrig mer.

Jag vet att det hämnar sig varje gång jag suckar och säger att nästa år kan ju i varje fall inte bli sämre. Så det säger jag inte nu. Men jag kan ju få hoppas att det inte blir mycket värre?

lördag 17 januari 2009

Mera simning i baljan boys

Mikas husse fotade ett av de senaste besöken på Hundpoolen. Mika demonstrerar:

Lägg märke till den av förväntan krullade svansen. Det här är favoritpunkten i Mikas veckoschema, men själva hoppet från rampen är lite läskigt, därav de lite oroliga öronen och mattes lockande hand.



Först några uppvärmningsvarv längs kanten, fortfarande med svanstippen ovanför vattenytan.
"Kom igen då matte, när kommer det roliga?"
Sen börjar vi äntligen slänga frisbees så hon får jaga dem längs hela långsidorna, och vi smygande jagar henne längs kanten och hejar på. Dvs en av oss, den andra ska stå kvar vid kortsidan och slänga nästa frisbee när hon kommer tillbaka med den första.

De av er som nånsin slängt något åt Mika och sen förväntat att hon ska komma och leverera kanske förstår hennes förtjusning när jag berättar att hon självmant släpper frisbeen hon har i munnen när hon ser att man är beredd att slänga nästa. ;)
Och är matte sölig med att slänga tar man saken i egna käftar. Rena hajen!
Hennes lilla fjantiga krage kommer verkligen till sin rätt här. Men utan den blir man ju våt i öronen och det går ju bara inte för sig.
Här ser vi Mika i bytet mellan frisbees, sneglande på konkurrensen, dvs fotografen aka husse.

Dragkamp är roligt, och Mika har lärt sig ta spjärn med tassarna mot poolväggen så hon får mer kraft. Gissa vem som vinner?

Nöjd Mika undviker medtävlarna igen - hon är fortfarande oöverträffad.

När det är några minuter kvar på simtiden trollar vi fram det bästa som finns i simvärlden - BOLLEN. Mikas fascination vid denna runda plastkula är intressant, i brist på bättre ord, och vi är inte helt säkra på varför, men vi tror det kan ha något att göra med att jaga bojar om somrarna. ;)

Det är bara så svårt att få grepp om den där rackarns bollen, den smiter undan hela tiden. Kolla svallvågorna.

Här går vågorna höga, öronen är spetsade och hela kroppen simmar för fulla muggar, till skillnad från det förströdda paddlandet under uppvärm-ningsvarven. Mika gör sitt bästa för att fånga bollen, nästan dyker och tar ut sig så fullständigt att hon aldrig får simma med bollen mer än max 5 minuter. På land är bollen sen mer eller mindre ointressant. Lustig hund. ;)