söndag 12 april 2009

Annorlunda lycka

Jag har en riktigt dålig period just nu, ömsom utmattning, ömsom smärtmattning och ibland i ohelig kombination. Så jag borde verkligen inte sätta mig att skriva blogginlägg. Men.

Nån gång under vakenperioderna hörde jag något fantastiskt. Jag hörde en katt kräkas. Jag känner mina fyrbenta så väl att jag på ljudet kunde avgöra att det var Sibylla som kräktes. Och det var ett oerhört välkommet ljud, som värmde mig in i hjärtat.

När jag var uppe en sväng och besökte badrummet hittade jag hennes prestation, lägligt placerad under sandlådan, fortfarande fuktig. En rejäl hårkorv. Lycka. :)

Och orsaken till detta är att Byllkräkningar har varit ett frånvarande inslag i min vardag i många månader nu, för hon har mått för dåligt för att tvätta sig. Hon hade så ont i munnen och hade så mycket päls att hon bara gav upp hela projektet och var olycklig.

Så efter operationen trodde jag att hon skulle komma igång med tvätten igen, men icke. Jag och Minne gav henne och Sebastian varsitt bad, medan Suvi bestämt sa ifrån att hon skötte sig själv och inte ville ha nån assistans. Minne blev lite hispig över såren tycker jag, de gjorde ju nästan inte ont...

Så nån vecka efter ett lönlöst besök hos veterinären tittade jag förbi djuraffären och köpte ett skräckinjagande instrument till den fällande hunden, kallat the Furbinator. Sätter man i batterier kan den till och med vibrera. Fast så avancerad är inte jag.

Men hunden hämtades av husse samma kväll och i min jakt på lämpliga offer föll min blick på den otroligt lurviga, ovårdade katten. Med Minnes benägna bistånd sattes Furbinatorn i arbete. Och si, pälsen föll. Jag tror vi borstade bort halva katten vid första försöket. Sen åkte Minne hem och jag har furbat lite på egen hand. Jag kan inte påstå att Sibylla visar någon som helst entusiasm för projektet, jag har aldrig fått tvätta, borsta eller hålla i henne förut, och hon har låtit meddela att detta förbud fortfarande gäller.

Just nu ser hon lite osökt ut som en pudel. Smal och smäcker i mitten, oerhört lurvig fram och bak. Det är lite marigt att borsta huvud, man, fram- och bakben när man måste hålla i katten med ena handen och furba med den andra. Nån kattvan människa som kan hjälpa mig furba lite? ;)

Men, hon har alltså börjat tvätta sig själv igen, med sådant resultat att hon redan får hårbollar. Så detta genomäckliga ljud ger mig lyckoflin. Jag har löst mysteriet med den äckliga katten. :)

1 kommentar:

Mar sa...

Det ar med storsta seriositet och i all valmening som jag sager allt foljande.

Jag tyckte att jag hade en knasig blogg (som har samma design som din) men tydligen ar jag inte alls sarskilt knasig som skriver om krig och kulturkrockar, nar jag blir kontrad av harbollar.

Jag ska nog kika in igen! Om jag tors!