lördag 24 januari 2009

Lärdomar

Jag håller på att lära mig att inte hålla masken hela tiden. Att faktiskt gråta i två veckor om det är vad jag behöver, att säga att något komme att göra för ont innan det faktiskt gör det. Jag vet inte om det är invänjning av den nya medicinen, gamla trauman som kommer ikapp, att ha slängt ut Stefan eller att faktiskt leva alldeles själv ett tag. Men gråter gör jag. Hela tiden. För att inte gråta ler jag när det kommer nån, när jag måste ut, när Mika blir orolig.

Nu är det lite bättre. Jag gråter inte mer än säg varannan dag, och inte ens halva dagen. Jag är skörare än en snöflinga. Men det går framåt. Nu måste jag orka ta tag i att boka nya tider med doktorer och Försäkringskassan osv. Jag måste orka andas.

Det är snart mammas födelsedag. Pappas har passerat lika obemärkt som de senaste 8 åren eller så. Men mamma... Jag drömmer massor om henne, landet, gamla lägenheten och om pappa ibland. Bra och dåliga drömmar.

Just middagar med mamma sitter så stenhårt i närminnet. Det är klart man får äta mammalagat igen, att man kan gå till mamma när det kniper, när man behöver vara liten och hjälplös. Men det kan man ju inte. Aldrig mer.

Jag vet att det hämnar sig varje gång jag suckar och säger att nästa år kan ju i varje fall inte bli sämre. Så det säger jag inte nu. Men jag kan ju få hoppas att det inte blir mycket värre?

2 kommentarer:

Mia* sa...

Att gråta är bra, och nyttigt. Tårar läker. Jag undrar... ska inlägget tolkas som att du blivit moderlös? I så fall beklagar jag innerligt. Och annars beklagar jag också, förresten, att du behöver gråta så.

illika sa...

Mia :)
Mamma dog i maj, pappa dog i oktober för ett år sen. Så på ett halvår blev jag och mina systrar föräldralösa. Det var rätt jobbigt... Tack för omtanken.