 |
| Taget vid Ales Stenar en riktigt regnig dag när Mika var ovanligt skällig. |
Vi hade promenerat i sakta mak runt ängen, sniffat på hundrasjutton grässtrån, gjort vad vi skulle och var på väg hem då vi träffade en pytteyorkie med familj.
Det visade sig att yorkien var 6 månader, väldigt bjäfsig och väldigt ängslig, och det var lilla matte med sällskap också. Jag sa att om hon skällde för att hon var ängslig så hjälper det inte att skälla på henne. Mina hundar är snälla med valpar, det kommer inte att hända något, det kan jag garantera. Jag gick ett par meter före med Mika och Magi, och lilla yorkien gick bakom där det var tryggt och hon kunde lukta och titta i lugn och ro.
Efter ett par minuter blev det väldigt tyst där bakom och när jag sneglade bakåt var det en belåten liten tuss som gick där, med ytterst häpna mattar och husse. Hon hade aldrg varit tyst så länge på promenad förut, tydligen. Av och till sprang hon fram och nosade på Mikas svans, hon kunde gå och sniffa på egna grässtrån och reagerade inte ens när Mika gick bredvid - fast på behörigt avstånd.
Under tiden vi promenerade pratade vi om valpar, om hundbeteende, om tryggheten i flock och hur viktigt det är med trygga vänner för ängsliga små valpar. Hon hade tydligen aldrig varit tyst 200 meter i sträck för det finns så mycket att bli rädd för i vanliga fall. Plötsliga ljud, löv som prasslar, kastanjer som trillar i backen, barn som leker, cyklar som rullar, ja ni vet. Och är man då inte superlugn själv som ägare är det ännu svårare att ge en liten hund lugn, speciellt som det är pinsamt med en skällande hund.
Jag berättade att Mika brukade skälla som en galning när hon var valp, så att husse var orolig att bli vräkt. Men att numera brukade hon ha en lugnande inverkan på andra hundar, eftersom hon är så gammal och lugn och trygg. Ja, utom när hon tyckte att hon skulle bjäfsa hon också, för valpen fick ju... Mika var väldigt charmig, bad om kli och uppmärksamhet och var superduktig med valpen. Magi var på väg HEM, hon skulle ha mat, så hon var rätt ointresserad av alltihop, men det funkade ju också bra med situationen.
Så precis innan vi skiljdes skrattade jag och sa att jag hade fel, något hände, men det var något bra. Skillnaden på yorkien efter 200 meter i vårt kölvatten gjorde mig tårögd. Ett helt annat kroppssspråk och lugn i det lilla knytet. Om det håller i sig är ju svårt att säga, men det var helt otroligt.
Ovanför trapporna skulle vi skiljas åt, men det ville inte lilla yorkien alls. Hon följde efter oss, så det så, och det ville hon fortsätta med. Hemskt gulligt faktiskt, att på 200 meter kan det bli så tryggt med stora läskiga hundar att man inte vill lämna dem. Det gick helt odramatiskt till slut, vi gick åt höger och de åt vänster, med lite övertalning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar