Ung Cancer - min cancer

Heja Abbe har ett inlägg som av givna skäl berörde mig oerhört djupt. Inlägget om Sigrid, och filmen från Ung Cancer.
Det är sällan jag gråter över den delen av mitt förflutna, men idag fick det ett par tårar.
Minnena från när jag hade cancer är fragmentariska ibland och oerhört uttömmande ibland och rent allmänt pratar jag inte så mycket om det, för jag tror inte egentligen nån vill höra. Det känns inte så relevant numera och jag pratade av mig rätt bra på Karolinskas läkarstuderande.

Men jag var aldrig arg över cancern, bara över klådan som var mitt värsta symptom. Klådan var väldigt nära att få mig att begå självmord. Hade jag inte bott ihop med Danne då är sannolikheten stor att jag inte hållit ut tills diagnosen kom som en befrielse. Att läkare sa till mig att jag fick "vänja mig, den är psykosomatisk, och du ska ha den resten av ditt liv" hjälpte ju inte direkt. Jag hatade klådan intensivt, den stal all livskvalitet jag hade och cancerbeskedet var för mig en lösning på mitt problem, för cancer kunde man åtminstone behandla. Tiden mellan diagnosen och behandlingens slut minns jag inte så mycket av.

Min läkare har sagt att hon alltid kommer att minnas när hon gav mig Beskedet. För jag sa "YES!". "Något jag kan slåss mot, något jag kan vinna!" Jag var genuint lycklig att det var cancer, att det inte var ett till falskt hopp om lindring, utan något faktiskt kunde göras. Tydligen var jag den enda patient hon nånsin haft som reagerade på det viset. Tja, det kan jag väl förstå. Jag var också den andra patient hon nånsin haft som haft klåda som huvudsymptom, det var annars något som inte mer än någon procent fick överhuvudtaget, och då som något absolut sekundärt, jämfört med resten.

Inte för att klådan var mitt enda symptom, bara värst. Hosta, nysningar, märkliga nackspärrar mamma aldrig sett maken till, nattliga svettningar, knölar längs nyckelbenet. Och klådan blev värre av alkohol (vilket ju jag aldrig märkte) och kontakt med vatten och gick inte att lindra med något. Inte för att nysningarna och nackspärrarna är officiella symptom, men de kom strax innan svettningarna och knölarna, och försvann så fort jag fick behandling. Och det sista som hände var att jag vaknade en morgon och vänsterarmen sov. Inte bara sov utan absolut inte ville vakna. Jag fick liv i den och den somnade om, om och om igen. Det var när jag redan hade remiss på cancerutredning, grädden på moset liksom.

Men inte ens då var cancern lätt att diagnosticera. Syntes inte på blodprov, benmärgsprov eller ens cellprov direkt från en lymfkörtel. Så de tog ut en av de knöliga körtlarna längs nyckelbenet och då blev de säkra. Att de dessutom lyckades ta just den som gjorde att min arm somnade var ren tur.

Jag minns att jag mådde illa varje gång jag åkte buss för att jag tog bussen till Karolinska varannan vecka och fick cellgifter ett par timmar. Att jag var glad att jag hade klippt håret från midjelångt till öronen ett halvår innan diagnosen eftersom jag tappade nästan allt håret utom babyfjunen på huvudet och håret på benen. Att just det håret man normalt gör sig av med stannade kvar, som på pin kiv, var lite irriterande.

Att jag sov jätteofta, mådde illa och gick upp massor i vikt var betydelselöst så fort jag påminde mig hur det var att vara vaken i timtal pga klådan, att klippa av sig det älskade håret för att klådan blev värre om jag blev våt och håret därför blev en för stor belastning. Men utan den minnesbilden aktiv hade det varit jobbigt.

Pappa kom. Jag skrev till pappa, och pappa kom. Han brydde sig, så mycket han hade kapacitet till. Sen att det inte varade så länge för att alkoholen tog över igen, tja, missbruk är missbruk. Men han kom. Mamma var fantastisk. Mamma var alltid fantastisk, det var något jag alltid kunde räkna med, vilket jag inte riktigt uppskattat förrän nu såhär efteråt. Mamma och Danne det halvåret och de fruktansvärda åren innan. Jag vet att resten av familjen och Martin oroade sig för mig, tänkte på mig, hoppades för mig och hjälpte mig också, t ex minns jag väldigt väl samtalet med syster om vad som skulle hända med katterna om jag inte orkade kämpa. Men mamma, Danne och pappa är de jag minns mest.

Det jag minns minst men därför också bäst är hur borta jag var, hur alla system gick ner på sparlåga och all personlighet liksom gick i dvala. Hur skönt det var att inte alltid vara vaken, men hur svårt det var att vara vaken. Hur mycket jag avskydde allt illamående - särskilt i kombination med kräksjukan en omgång.

Jag kan inte säga att jag minns djuren särskilt mycket, mer än att jag minns att just när jag var kräksjuk ville inte Mika följa med mig ut. Jag vet ju att det på den tiden var mina katter, Dannes katter och av och till djurfrämjandets katter, men jag kan inte för mitt liv minnas om vi faktiskt hade jourkatter just det halvåret.

Min läkare var lite positivt förvånad över att vi lyckades bli av med allt på de första sex kurerna eftersom det gått så långsamt med tumörminskningen de första fem, men de sedan krympt snabbt. Gjorde nån sorts utsläckningstest sen för att kolla om det fanns några aktiva cancerceller, och det gjorde det inte. Hon varnade om att det kunde komma tillbaka efter ett par år eller så, men hittills har det inte hänt något och nu har det gått så lång tid att jag inte ens går på efterkontroller.

Det finns bilder från påsken det året. På Grönkulla, och jag minns det inte. Jag har tittat så mycket på en bild av mig själv insvept i filtar, sittande i solen, med peruk på huvudet och Sibylla i knät att det nästan känns som jag minns det. Sibylla som aldrig låg i knät. :) Men jag minns all kärlek. Ska nog scanna in det kortet.

Födelsedagen det året som bara var kärlek. Var det då vi var på Patricia kanske? Och midsommar på Grönkulla? Jag vet inte om jag sa det, minns inte, men jag var så glad att ni ordnade den festen åt mig, kära systrar. Så oerhört glad. Men jag tror inte jag lyckades visa det. Jag är så socialt klumpfotad att det är pinsamt.

Sommaren minns jag delvis. På Grönkulla med mamma, motionerande och ätande nyttigt. Och utflykter med Len.Jag minns inte heller när det här kortet togs, men det måste varit den hösten med tanke på frisyren. Och att jag var lycklig. Jag hade nått det euforiska stadiet och var mest glad hela tiden, hög på endorfiner minst en tredjedel av tiden. När jag började jobba igen minns jag att det var ganska jobbigt. En dag normal, en dag extatisk, en dag utmattad. Det tog lång tid innan jag lyckades jämna ut alla skrynklor mellan kropp och personlighet. Jag kände det som att min kropp förrått mig, i och med klådan. Att jag inte kunde lita på mitt eget skinn.

Behöver jag säga att jag fortfarande nojar över minsta lilla klåda, även myggbett? Eller knutor eller knölar, särskilt runt lymforna? Men cancern?Den är jag nästan mest stolt över. Jag överlevde. Jag överlevde klådan, jag klådde cancern och jag gick vidare.