Och välkommen Kaxa!

Första valpen tittar ut.

Den 25/2 2012 föddes någon. Närmare bestämt en liten Kaxa, korsning tervueren/schäfer/shiloh schäfer, en rasvariant som inte är erkänd i Sverige. Så rent allmänt kommer jag att säga terv/schäfer, för att inte trassla till det mer än nödvändigt.
Jag har letat i flera år efter en liknande korsning eftersom Mika inte själv ville ha några valpar. Hångel var trevligt, men inte för närgånget...
Nu kändes som bra tajmning, medan Mika fortfarande mår bra nog att ha ork med en valp, flocken kan hjälpa till med underhållning och uppfostran, och så hittade jag en lämplig kombination föräldrar.

Garbo med valpar, Kaxa i rött halsband.

Kaxa är född i Skåne, hennes mamma heter Garbo och bor i Malmö, och det blev åtta valpar i kullen, varav Kaxa är äldst, har mest åsikter och skriker högst. Detta var även en passande beskrivning på Mika en gång i tiden.
Namnet Kaxa fick hon dels av den orsaken, dels för att det passar hennes personlighet, och dels för att det är sista stavelsen i Mika, innehåller X som är en av mina favoritbokstäver och är första stavelsen i Xaia som är namnet på min favoritkaraktär i WoW.

Ja, jag tänker för mycket. Frågor på det?

Jag, Mika och Kaxa träffas.

Mika och jag åkte ner till Lund på besök, dels för att umgås med syster med man och döttrar och för att träffa valpar, mor och uppfödare. Det var jätteroligt bådadera, mina systerdöttrar växer och blir vackrare och klokare för varje gång och syster och jag hade väldigt trevligt. Borde göra såna besök lite oftare. På hundsidan var Kaxa inte lika social, men Mika visade tydligt att hon var ok fast hon var en valp, och det var en stor poäng med att träffa valparna, samt att få en känsla för uppfödningsmiljön.

Kaxa på inkallning till Martin.

Så nu bor Kaxa hos mig, fyller elva veckor på lördag och växer som ogräs, gissningsvis närmare 9 kilo nu. Hon är glad, uppfinningsrik, stark och busig, precis som en valp ska vara. Hela flocken verkar trivas med henne, och både Mika och Magi har ett osedvanligt stort tålamod med hennes valpiga klumpighet och brist på etikett.

Mika snodde pinnen Kaxa ville ha.

Vi har varit och badat med henne vid Fågelöudde, och hon verkar rätt skeptiskt inställd till det här med vatten, även om hon glatt nog studsade ut i det. När vattnet visade sig ha vågor och plaskade omkring henne blev hon lite förnärmad.
Hemma är däremot vattenskålarna stora favoriter, både att dricka ur, använda som huvudkuddar, plaska i, välta, dra omkring och vira sig själv omkring när man sover för maximal svalka.
 Precis som för Mika är förstås den egna maten den minst intressanta, så vid utfodring ägnar jag en hel del tid åt att se till att valpen får valpfodret och Mika sin egen mat, till bådas definitiva besvikelse.

Och det kom elaka vågor hela tiden som man skulle övervaka.

Sammanfattningsvis tycker jag att mitt nyförvärv passar bra in i familjen och visar stor potential. Välkommen Kaxifrax!