Godnatt, Suvi

Sibylla, Suvi och Sebastians rumpa

Nu är alla katterna tillsammans igen. Fredag den 24/2 2012 fick även Suvi somna in. Suvi hade problem med att hon slickade sönder sig. Om hon inte åt kortison slickade hon sig blodig, med kortison slickade hon "bara" bort all päls. Hos veterinären fick jag höra cirka tio möjliga orsaker till detta, varav en var helt ny. Det visade sig nämligen att hennes tänder vittrade bort inifrån. För ett år sen synes inga tecken på detta, så det var nytt.

Så dels hade hon tandvärk, dels hade hon ont i ryggen, dels kunde hon vara allergisk, dels kanske hon hade urinvägsinflammation eller en fix idé, allt detta kunde bidra till slickandet - dels hade hon kattakne, och var blind på ena ögat och dessutom hade hon stressrelaterad hjärtarytmi.

En av Suvis udda gospositioner.

Det mesta av det här kunde hon leva med - men tänderna och slickandet kunde hon inte leva med. Att operera bort tänderna skulle kosta runt 7000 kronor. Man kunde byta medicin, men det var inte säkert att det hjälpte och då var hon tvungen att ha en period utan medicin först, och då visste jag ju att hon skulle slicka sig blodig överallt. Man kunde också ta blodprov och urinprov och ultraljud och röntgen, men det var ytterst ovisst om detta skulle visa något resultat. Och för att utreda allergi var man tvungen att byta mat i tio veckor och se om hon blev bättre - givetvis dyr specialmat - och inte alls säkert att det skulle hjälpa.

Kombinationen av allt det här gav resultatet att det blev för mycket. Det var för mycket som var fel, för dyrt att undersöka och hon skulle lida för mycket under tiden. Så jag lät avliva henne. Och nu känner jag mig dels lättad för att hon slipper, och dels jätteskyldig för att jag inte försökte allt och kämpade hela vägen. Fast vi kämpade ett och ett halvt år, hon och jag. Det var så länge sedan slickandet började och nu var det värre än någonsin.

Här ser man tydligt att det grå ögat är blint.

Suvi var alltid ett litet charmerande troll. Hon kom som nioveckors jourkattunge, född 30/3 2005 från Djurfrämjandet. Sebastian föll handlöst för henne redan från början, det tog lite längre tid för mig men hennes öde beseglades när det stod uppenbart att även Sibylla tagit henne till sitt hjärta.

Redan från början var hon lite udda, även för att vara katt. Hon lekte gärna med människor och var ytterst nyfiken på oss, men kärlek och tillit var förbehållet katterna. Det var med dem hon spann och sov och umgicks. Jag minns när hon låg och hånglade med Nox - en jourkatt, och jag tog foton på dem. Nox gillade inte blixtar, och på första kortet ser man förtreten i hans blick, andra kortet täckte Suvi hans ögon med sina tassar. Då lät jag dem vara ifred. ;)

De första åren spann hon överhuvudtaget inte med människor. När man kliade henne slickade hon en. Och Suvis tunga var fruktat skarp. Man säger ju allmänt att katters tungor är som sandpapper - hennes var som en slipmaskin, hon slickade bort överhuden om man kliade länge. Det hindrade henne absolut inte från att gilla mys eller att sova i ens famn, hon bara inte spann. Inte förrän hon träffade Kier och blev hans lilla älskarinna, sov i hans famn om nätterna och kvittrade med honom om dagarna. Sen lärde hon sig allteftersom att spinna även med oss andra, om man kliade runt hennes huvud. Ända in i det sista renderade kli på rumpan slickningar. 

Fullkomligt avslappnad Suvi-unge.

 Suvi har alltid varit en livsnjutare liksom de flesta katter. Hennes hela liv gick ut på att vara nöjd, glad och nyfiken. Hon kom och gosade när hon själv ville, lade sig på tangentbord, stod framför skärmen eller lade sig helt enkelt på ens armar när man läste eller satt vid datorn. Hon stal mat från vem som helst, var inte ett dugg rädd för stora morrande hundar eller skällande människor. Det hon ville ha tog hon, och så var det bra med det. Att klippa klorna var totalt onödigt och att bli buren inlades det ofta vilda protester emot. Men när jag grävde i hennes nos för att få ut snorkråkor (orsakade av hennes blinda öga och störda tårkanaler) som satt i vägen lät hon det ske utan invändningar och den dagliga medicineringen de sista månaderna gick helt smärtfritt, särskilt som det ingick mutor. Mutor gjorde alltid allting bättre, utom resande. Det enda som gjorde resor bättre var sällskap i kattburen.

När Sebastian och Suvi fick börja äta ur en sorts pyramidlabyrint för att göra ätandet lite mer utmanande och tidskrävande tyckte hon att han som karlen i förhållandet skulle lirka ut maten så kunde hon bara äta, och allteftersom Sebastian åt mindre så blev det alltmer så. Han pillade ut maten åt henne. När han dog tog det henne tio minuter - en kvart innan hon insåg att ingen skulle göra jobbet åt henne. Hon protesterade högljutt mot detta men gick sedan med på det, eftersom mat var väldigt viktigt i Suvi-världen, särskilt på kortison.

Sista kortet på Suvi, sömnmedlet har börjat verka.
taget av Puh.

Sedan Sebastian blev sjuk har Suvi och jag kommit närmare varandra än innan, eftersom hon i så många år framför allt var Sebastians lilla fru. Nu har hon sovit nästan varje natt alldeles intill mig, antingen tryckt mot min rygg eller i min armhåla, vilket ger en oerhört obekväm vinkel på armen, men en lika oerhört gosig närhet. Och eftersom Suvi var Suvi, gick det absolut inte att ligga där om det var täcke under. Det skulle vara bara lakanet, annars låg hon någon annanstans. Till och med sista besöket hos veterinären, när hon var så nervös att hon vibrerade och det var supertryggt att ligga i mina armar, gick det bara inte om hon hade filt under. Då gick hon och lade sig på vågen istället. Så jag tog bort filten och la henne hos mig igen, då var allt bra.

Älskade Suvi, jag hoppas du har det bra nu, och att de andra katterna tog emot dig. Det är oerhört tomt utan dig, utan er alla.