Höstrapport

Det var ett tag sen jag skrev nu. Inte för att det har varit några våldsamma proteststormar i kommentarsfältet, men väl i mitt sinne för det passande. Dålig blogg som inte uppdateras osv. Så då får jag försöka råda bot på det och fläska i med dubbelt så många inlägg i december, eller så. :) Ja, eller hur...

 Sebastian på lekplattan. Notera bakbensställningen.

Inte för att det har hänt något särskilt. Samma gamla vardagslunk i stort sett förutom att en kompis blivit gravid och jag blivit utsedd till hedersmoster, vilket ska bli hemskt roligt och utmanande. Mina andra syskonbarn har ju dels vuxit till sig en hel del och dels är bosatta på lite avstånd, så en liten bebis alldeles i närheten kommer bli roligt. :)

Personligt har jag börjat förbereda mig så smått för jul vilket bland annat tyvärr innebär införskaffande av mer smärtstillande då mina reserver börjar ta slut och jag kommit in i en dålig period. Det är också en orsak till att november varit bloggfattigt.

I oktober tog vi Mika och Sebastian på seniorkoll på Strömsholm, med beskedet att Sebastian hade aningen förhöjda njurvärden, perfekt vikt och Mika fick lite hostmedicin att inhalera. Som en astmatiker. Mika har starka synpunkter på detta och protesterar livligt vid varje inhalering, trots att de avslutas med en godisbit.

Ett par veckor senare tog jag Suvi till veterinären för hennes sönderslickade mage, hon fick medicin som intages flitigt och faktiskt ger effekt. Då vägde hon 10 gram mindre än Sebastians 4.81 kilo, men trots att det betyder att han vägde perfekt borde det vara ett kilo mindre av henne. Han var bara med som lugnande sällskap, Suvi gillar inte att fara omkring ensam.

Magi tycker inte om kameror som stirrar på henne.

 Det visade sig också att Magi hade en tumör på ena benet samt en avbruten tand, och tid bokades för att åtgärda detta. Tumören var godartad men skulle lämnad orörd spräcka skinnet, och dessutom slickade hon redan på den.
Det var lite mäster skräddare över Magis skadade tand för övrigt. Det bidde sju tandutdragningar eftersom hon reagerade med smärta vid undersökning till och med nersövd.

Mycket bättre att gosa lite med matte.

Efter operationen är Magi väldigt mycket gladare, så de där tänderna var nog ganska jobbiga. Hon har dessutom kommit ner till sin idealvikt, nämligen 21,6 kilo, och har aldrig mått bättre, fullt med muskler och glädje. Tyvärr betyder det här med tänderna att hon inte får tugga ben i fortsättningen. Ja, vissa typer av ben, vi har fått anpassa sortimentet lite.

Leo är typ samma höjd som bollen när han står på alla fyra.

På morgnarna brukar Magi alltid vara först ut i hallen för att hälsa på dagens hundar. Utom de senaste veckorna, då hon börjat sova i sängen med mig, Mika och en eller båda katterna. De morgnarna har hons alls ingen lust att springa ut i hallen, utan det får jag göra själv. Jag tror det tyder på belåtenhet med tillvaron.

I november har Mika löpt, till Leos stora förtjusning. Leo är Mikas pojkvän; 11 år yngre, 3 kilo mot hennes 30 och en aning kortare i rocken. Mika går alltid upp tre kilo innan löp, så hon har att ta av sen när hon börjar sin bantningskur några veckor senare. Resten av året väger hon stadigt runt 27 kilo, peppar peppar.

Leo och Tosca gullar lite. 

 Eftersom Leo inte ens når upp att göra nåt annat än rida på Mikas hälar, och Mika aldrig i livet skulle lägga sig ner för en karl, låter vi dem hållas, och det är den tiden på året Leo är absolut lättast att hålla koll på. Han är aldrig mer än någon meter från Mika, och skulle han vända blicken någon annanstans kommer hon genast och puffar milt på honom för att få hans uppmärksamhet igen. Han är den enda hanhund hon faktiskt släpper i närheten hela löpet, även dagarna efteråt, fast hon sätter sig ner, nästan på hans huvud, när han blir för intensiv.

 Föreställ er den lilla krabaten här i stället för den blågula bollen på fotot ovan så får ni en idé om proportionerna i sammanhanget.
Tosca ser som vanligt bara bedårande ut.

Ja, och givetvis, så fort någonting är perfekt, vad gör Murphy då? Åtgärdar, givetvis.

Jag var hos veterinären igår, med en Sebastian som inte äter mer än ett par tuggor torrfoder, spiller när han äter, är dålig i magen, och lugnare än vanligt. Tänk er en Sebastian som lämnar mat! Det hade jag aldrig kunnat förställa mig, ärligt talat. Men igår vägde han 3.8 kilo, vilket alltså är 1 tappat kilo på en dryg månad, och mager som ett staket över ryggen. Veterinären tog lite blodprover och tittade på hans tänder. Egentligen misstänks sköldkörteln vara boven i dramat, särskilt som alla tänder ser perfekta ut, men eftersom Lilleman obehindrat äter burkmat, och med de ovannämnda besvären, så får vi nog göra en tandröntgen om matproblemet kvarstår - oavsett sköldkörtelns vara eller inte vara.

Om jag inte skaffar husdjur när de nuvarande gått hädan lär jag bli rik på bara några år... Det är förbannat dyrt med veterinärer.