Som tidigare rapporterats har Sebastian tappat rätt mycket vikt under en månads tid. Från 4,8 kilo i november till 3,8 i december, då vi följde upp lite blodprover. Jag har märkt att han tappat vikt, och försökt få honom att äta mer. Han bör väga mellan 4,5 och 5 kilo eftersom han är en stor katt.
Jag hade också märkt att han spiller mycket mat, efter att ha tuggat sönder den i mindre bitar tappar han den, ger upp och går därifrån. Därför lät jag honom gå över till burkmat, något som varit en lyxvara i många år för mina katter. Då gick det ner lite mer i alla fall.
För två veckor sen åkte vi till Roslagstull för att följa upp blodproverna från Strömsholm och för att undersöka hans dramatiska viktminskning. Veterinären tog prov för att kontrollera sköldkörteln, tittade på tänderna och gav mig lite antibiotika för hans förhöjda vita blodkroppar.
Hans njurvärden var bra, vita blodkroppar som sagt förhöjda, och inga tecken på sköldkörtelproblem. Och tänderna var hela.
I torsdags vägde jag honom på min hemmavåg efter att han haft fri tillgång på burkmat över natten och jag reagerat på att han var så tyst och håglös. Då visade min våg 3,4 kilo och jag började oroa mig för att han skulle svälta ihjäl. Han såg ut som ett lurvigt skelett, till och med ansiktet var smalt och han var väldigt stillsam. Det var då jag tog honom till Bagarmossens djursjukhus. 400 gram på en vecka och 1,4 på en månad är alarmerande.
De lade in honom, gav honom dropp eftersom han var uttorkad, tog mera prover, och gjorde ultraljud. Han har förtjockad tjocktarm, som tydligen inte ligger still utan ibland trycker på hans magsäck, och detta gör det svårt för honom att äta och orsakar kräkningar ibland. De tog cellprov på tarmen också, för det kan vara tumörvävnad inblandad.
Han ska ha två sorters medicin med två timmars mellanrum var tolfte timme, och inte i samband med mat, tämligen kladdigt och tidskrävande. Dessutom är han inte ett dugg samarbetsvillig. Kan iofs bero på att medicinen har karamellsmak.
Om han har tumörer, då vet jag ärligt talat inte om jag går vidare. Han är femton år trots allt och jag vet ju hur jobbigt det är med cancerbehandling. Dessutom känns det troligt att jag avlivar bägge katterna samtidigt i så fall, eftersom Suvi går på kortison för att hon slickar sönder sin mage, och det är inte heller något man låter katten gå på en längre tid. Hennes kur tar slut i januari, och jag håller på att trappa ner den nu. Hon ska få en tablett varannan dag, och i slutet av den andra dagen slickar hon sig igen, så det är ingen förändring.
Uppenbarligen är det inte bara en beteendestörning, något besvärar henne verkligen och jag kommer inte tillrätta med det. Dessutom är hon oerhört knuten till Sebastian. Bara den enda kvällen hon var själv hemma gick hon omkring och kallade i timmar, tills hon till slut slog sig till ro, i min armhåla som vanligt. Det är bra besvärligt att läsa eller sova när en katt envisas med att ta platsen ens arm normalt sett skulle ha och man själv ska ligga och hålla om henne. Men hemskt sött. Dessutom kan hon spinna nästan som en riktig katt nu och slickas bara om man kliar henne på rumpan.
Sen Sebastian kom hem igen är han mycket mer sig själv, glädjande nog. Kommer och gosar, håller monologer om hur hungrig han är - även om det inte går ner så mycket i själva verket - och vill helst smaka på allt alla andra äter. Men han sover inte tillsammans med Suvi och sällan i min säng, utan helst uppe på bokhyllan i sängskåpet. Någon av de närmaste dagarna ska jag få provsvaren från Bagarmossen så får vi se hur det blir.
I torsdags vägde jag honom på min hemmavåg efter att han haft fri tillgång på burkmat över natten och jag reagerat på att han var så tyst och håglös. Då visade min våg 3,4 kilo och jag började oroa mig för att han skulle svälta ihjäl. Han såg ut som ett lurvigt skelett, till och med ansiktet var smalt och han var väldigt stillsam. Det var då jag tog honom till Bagarmossens djursjukhus. 400 gram på en vecka och 1,4 på en månad är alarmerande.
De lade in honom, gav honom dropp eftersom han var uttorkad, tog mera prover, och gjorde ultraljud. Han har förtjockad tjocktarm, som tydligen inte ligger still utan ibland trycker på hans magsäck, och detta gör det svårt för honom att äta och orsakar kräkningar ibland. De tog cellprov på tarmen också, för det kan vara tumörvävnad inblandad.
Han ska ha två sorters medicin med två timmars mellanrum var tolfte timme, och inte i samband med mat, tämligen kladdigt och tidskrävande. Dessutom är han inte ett dugg samarbetsvillig. Kan iofs bero på att medicinen har karamellsmak.
Om han har tumörer, då vet jag ärligt talat inte om jag går vidare. Han är femton år trots allt och jag vet ju hur jobbigt det är med cancerbehandling. Dessutom känns det troligt att jag avlivar bägge katterna samtidigt i så fall, eftersom Suvi går på kortison för att hon slickar sönder sin mage, och det är inte heller något man låter katten gå på en längre tid. Hennes kur tar slut i januari, och jag håller på att trappa ner den nu. Hon ska få en tablett varannan dag, och i slutet av den andra dagen slickar hon sig igen, så det är ingen förändring.
Uppenbarligen är det inte bara en beteendestörning, något besvärar henne verkligen och jag kommer inte tillrätta med det. Dessutom är hon oerhört knuten till Sebastian. Bara den enda kvällen hon var själv hemma gick hon omkring och kallade i timmar, tills hon till slut slog sig till ro, i min armhåla som vanligt. Det är bra besvärligt att läsa eller sova när en katt envisas med att ta platsen ens arm normalt sett skulle ha och man själv ska ligga och hålla om henne. Men hemskt sött. Dessutom kan hon spinna nästan som en riktig katt nu och slickas bara om man kliar henne på rumpan.
Sen Sebastian kom hem igen är han mycket mer sig själv, glädjande nog. Kommer och gosar, håller monologer om hur hungrig han är - även om det inte går ner så mycket i själva verket - och vill helst smaka på allt alla andra äter. Men han sover inte tillsammans med Suvi och sällan i min säng, utan helst uppe på bokhyllan i sängskåpet. Någon av de närmaste dagarna ska jag få provsvaren från Bagarmossen så får vi se hur det blir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar